Det är december,drygt en vecka kvar till jul…men det känns som en vårdag ute,med den där speciella doften av milda vindar,snöslask och några plusgrader. Det har hittills varit ett mkt prövande och annorlunda år,som mest gått i sorgens tecken, dock med inslag av stor glädje…så det är även kontrasternas år!

Inledningsvis lär jag känna en stark spännande människa…en sann konstnärinna och klok kvinna som snabbt kommer nära mitt hjärta…hon blir en av mina käraste väninnor och i början på januari får hon beskedet cancer, som visar sig vara av den aggressiva sorten…hela hennes liv förändras dramatiskt, och mitt i all smärta kommer en lycka över få lära känna en stor människa, det ger mig tacksamhet samlade i många underbara stunder och möten.

Min äldsta dotter föder en son i februari,det är lyckans stund verkligen och jag blir mormor till ett ljuvligt litet barn. Men lyckan blandar sig en månad senare, i mars, av chock och djup förtvivlan, då hon och bebisen kastas ut av barnets far och farfar…En handling som inte finns någon förklaring på eller någon som helst sundhet i…den för med sig djup sorg…och ilska!!! Men också stark handlingskraft. Jag hämtar upp dem och vi fyller min lilla bil så gott det går med tillhörigheter. Småningon finner vi en lägenhet och de flyttar dit…men varje dag finns jag och min yngsta dotter där för dem och ser till att hon kan skapa ett hem.

Så anländer våren sakta och det skira gräset tittar fram och ger förhoppning om en värmande sol för sinne och hjärta.

Efter båda dessa omvälvande upplevelser i början på året, är det som om något rämnar inuti mig…jag känner att galenskapens ansikte nu måste få ett slut…Livet blir tydligare, och får en annan skepnad. De vassa klyftorna smälter samman och ett stort lugn växer fram…Hjärtat får frid…

Alla år det tagit att bära de smärtande känslorna av barndom och andra trauman, planas  ut…jag känner en sinnesro som aldrig tidigare infunnit sig…Det är mäktigt och jag fylls av ödmjukhet.

Jag känner verkligen att jag nu är redo att möta den familj jag en gång fått lämna för djup förtvivlans skull… ett äkta behov av saknad och tillhörighet föds fram ur den djupa sprickan årens smärta skapat. Min saknad blommar ut denna vårens tid då allt är så vackert i naturen. Det finns plötsligt ingen gräns av mättnad över alla de förträngda känslor som fått stoppas undan tidigare…

Maj månad inleds med flytt…det är tufft men går. Det är nu jag själv och min andra dotter som byter bostad till ett tyvärr mindre men billigare boende…Jag lämnar ett dåligt hus,slipper hugga ved och bråka med tråkiga hyresvärdar…vilket är en stor lättnad i sig.

Sommaren är efterlängtad och underbar, och ger näring och liv i själ och kropp. Men jag börjar ana en viss trötthet inuti. Alla upplevelser har tillfört men även tagit energi av mig.  Min viljestyrka och envishet är dock starka egenskaper som ändå håller mig gående. Fast jag i ensamma stunder ibland misströstar. Jag vandrar mellan hopp och förtvivlan…jag ser min äldsta dotter kämpa med sin sorg och besvikelse över att ha blivit utslängd av den hon älskade och den förvirring det skapat. Ser hennes förvandling från ung flicka till ung mor…och hennes otroliga moderskärlek växa för sin lille son på ett varmt och moget sätt. En stor eloge till henne mitt i hennes kaos av känslor.

Som alltid,tar sommaren snabbt slut och hösten fortsätter med mer ledsamheter…väninnans cancer som stegras allt snabbare…och trots detta har hon en livsgnista utan dess like, beundransvärt…hon får strålbehandligar och mediciner, alternerar mellan hemmet och sjukhuset. Hela situationen lär mig ytterligare om att det inte går att ha kontroll över vad som ska ske och också om hur tillräckligt det är att enbart finnas. Att vara medmänniska. Att inse sin litenhet,och acceptera livets skeenden utan att behöva finna mening i allt som sker.

Bara vara…ett större konstverk än något annat!!!

Så får min far en stor hjärtinfarkt…och åter igen visar livet mig hur viktigt NUET är. Och igen ser jag att kontroll är meningslöst och enbart en illusion. Livet ger och livet tar. Men jag är med i samhörigheten och jag är i NUET och han klarar sig, tack och lov.

Min kära väninna hamnar i rullstol,hennes ben bär henne inte mer…Jag känner att ord blir tomma och överflödiga. Att liv och död är alldeles brevid varandra. Att detta året är tufft. Att det obegripliga sker hela tiden runt omkring.

Huset vi bor i får en tom lägenhet och åter igen packar vi och mitt livgivande underbara barnbarn flyttar in,naturligtsvis följer mamman med. Nu har vi ett helt hus för oss själva och en stor trädgård…

Ja kontrasternas år är snart slut…eller?

*Jag längtar efter stunder av stillhet efter all berg och dalbana*

Inuti mig själv har jag ett tempel, där finns stillheten. Endast där. Som en ständig hemlängtan vill jag dit och söka påfyllnad. Andas in och andas ut. Få stressen att lugna sig. Balansera. Reflektera. Meditera…för att klara möta livet precis just som det ÄR, varken mer eller mindre.

Berättade för en mycket kär väninna om ”Dagens lärdom” ett av mina inlägg som handlar om att en groda alltid är en groda, oavsett hur du kysser den och att samma sak gäller för den som vill finna sig en prinsessa…Då sa hon att prinsessor alltid kan bli  drottningar!

Det tyckte jag lät väldigt intressant!!!

Så jag vill försöka utveckla den teorin på mitt vis, här och nu…Det låter storslaget och pampigt, därför blir min första reaktion klart blyghet…skulle jag kunna bli en drottning?  Alla som  tror att jag ska leta upp en riktig kung, óch gifta mig till denna titel, är nu och gräver i mossan…fel,fel och fel!!!

Att bli en drottning måste mer innebära att jag ska se mitt värde…gräva fram mig själv ur mossan däremot…sträcka på mig…bli stolt över den jag är och blivit som människa och kvinna…låta gammalt dåligt dö och föda fram denna nya värdighet, som då får ha symbolen DROTTNING.

Låter det som vansinne?

Storhetsvansinne?

I alla tider har människan använt sig av symbolik för att se, förstå och tolka. Symboliken blir ett verktyg. Kanske är det lättare att relatera med detta ovärderliga verktyg. För som vi alla vet så är Jantelagen med oss i bakfickan. Påminner oss om att vi inte ska tro vi är något. Vi ska inte ta för mycket plats heller. För då tror vi verkligen vi är något…Och flickor och kvinnor, får inse att pojkar och män brukar höras mer och ta större plats (givetsvis inte alla)…samtidigt ska varningen ljuda om avundsjuka för den som lyckas ta för sig och få gott resultat med avkastning…Så skriver jag om att bli drottning…Hm!!!

Fast det skulle vara skönt att kasta bort den lilla osäkra flickan helt, hon med dåligt självförtroende, hon som glömmer hur hon kämpat med sanningens svärd….kanske är titeln drottning inte allför långt borta, trots allt! Dessutom är det ju gott att ha en stor portion ödmjukhet med sig, så inte storhetsvansinnet sätter in…Att ge sig själv egen respekt och god självkänsla är ju inte att förväxla med egoism…Egoism är något helt annat.

Jag brukar säga att det finns två som behöver snacka med varandra, och det är Egon (egoisten) och Sam (samvetet)… Men se det är faktiskt ett helt annat inlägg, och hör inte hemma här.

…Så nu är det dags att väcka drottningen, eller vad tycker du?

En groda är alltid en groda, hur mycket du än kysser den…detta är väldigt viktigt att komma ihåg!

Endast i sagan förekommer detta mirakel…verkligheten är på annat vis…ändå pågår detta hoppfulla kyssande var eviga dag.

Så om du letar efter prinsen,  leta rätt från början, ty grodor blir aldrig prinsar hur mycket du än kysser dem. Samma sak gäller i sökandet efter prinsessan, om hon inte känner ärtan från början, så dumpa henne. Då är det bara en ragata du funnit och henne kommer du inte kunna varken fostra eller förvandla…

En skitstövel är alltid en skitstövel och det är ett mycket otacksamt jobb att försöka förvandla en annan människa till något bättre än vad den egentligen är.

All förändring kommer inifrån, visserligen med hjälp från händelser utifrån, men den egna viljan måste finnas där…tro inte du ensam kan göra underverk med andra om de inte samverkar till 110 %.

Så regeln lyder:

* att göra groda till prins går inte!!!

* inte heller ragata till prinsessa!!!

Spelar ingen roll hur duktig just du än är, eller om du älskar honom/henne aldrig så mycket så kan inte en katt bli en uggla heller, hur mycket du än klappar och kelar…

Så många tråkiga och destruktiva förhållanden som skulle kunna undvikas om vi föddes med dessa insikter från början och slapp gå den hårda vägen som alltid sker genom lärdom…fast vissa föds kloka från början…och det är ju skönt!  Så ingen bitterhet i det, bra att vissa slipper det elände dåliga relationer innebär.

Så dagens lärdom får bli en tankeställare till en eller två.