Jag skriver mycket om människans jordliga öden, mina egna men oxå med inblick utifrån ett filosofiskt perspektiv.. Om meningar och starka upplevda känslor..Om andligheten som finns, en utveckling att välja/stå passiv inför, men en högre makt som dock påverkar.

Villkorslös kärlek och sanning..två av grundpelarna..vi är många som är medvetna om dessa ord..det lärs ut på kurser och står att läsa i böcker. Just nu skakas många om i Sverige eftersom det skett en handling som föll utanför sanningens ram och tilliten brast..människan är arg, chockad, ledsen..och såklart blir det följden. Handlingen i sig är naturligtsvis inte bra. Denna nu omtalade man är min vän, oxå hans fru. Jag älskar dem. Jag försvarar ingen, inte ens mig själv..men ju högre man sätter en människa, desto längre ner faller den om ”fel” avslöjas. Och vad är vi egentligen, trots andlig tro eller inte, jo vi är just människor med fel och brister. Hur mkt andlig lärare man än jobbar som, så är läraren människa fortfarande.

 Om en människa går vilse i livet bör vi finnas där och visa vägen..även då vi tycker någon gjort ”generalfel”, ja ju större ”fel” desto mer hjälp behövs..

Den villkorslösa kärleken ruskas om sett ur mänskligt perspektiv..trots att ett högre syfte kanske spelar här bakom knuten..vem förändras frivilligt, eller tillräckligt snabbt nog? En djupare utveckling gör sig aldrig själv, inte ens hos oss troende. Människan har fortfarande sin fria vilja och vi har alla ett ego, större eller mindre, som håller emot eller helt enkelt fattas vi förmågan att gå vidare trots vi vill..ja hur gör man? Vad kan den villkorslösa kärleken innehålla som vi knappt nuddat vid..Är det dags att lära in nästa fas av detta? Kanske har vi allt för länge mest fått säga orden, nu prövas de uppenbarligen om vi alla håller måtten.

Något, någon måste skaka om oss. och ganska rejält, innan vi ser att det finns inget tak. Vad innebär det att vara medmänniska, finns vi där tillräckligt? Vad innebär det att älska villkorslöst, gör vi det tillräckligt? Kanske denna händelse ska visa oss ett större sammanhang eller osammanhang av sanningen. Isåfall är många av oss elever igen inför den handling han var den som utförde..så de som inte kommer gå på fler av hans kurser, har automatiskt hamnat på kurs ändå..För det finns  möjlighet att se och lära ett högre syfte här i denna historia.. alla upprörda känslor och personangrepp tycks gå förlorade bortom förlåtelsens finstämda verktyg, och även att förlåta är bortglömt..annars är det ju oxå ett nästan för ”populärt” begrepp inom andliga sammanhang. Alltså har vi satt ett tak vad som är godtagbart. Men om alla är medvetna om sin roll och var och en står för sitt, och då menar jag alla, så ska vi finnas där istället och hjälpa, och automatiskt hjälper vi oss själva vidare.. Nu testas vår egen styrka och ståndpunkt..kan vi stå upp starka ensamma eller måste vi falla in som anhängare till de som känner sig mest lurade och svikna..Eller ska vi ta och göra ngt positivt, hörde vi alla samman eller hur var det nu?

När man istället hjälper en människa, oavsett vad den gjort, kommer en förändring som är god för hela livscirkeln, eftersom vi alla hör ihop…MEN OM VI VÄLJER ATT VARA ILSKNA OCH NEGATIVA och uteslutande, ja vad händer då, jo det är så krig startas. Varför har vi krig i världen?

Så när ett högre syfte kommer..alla stora händelser som skakar om vår grund, vill visa oss att begränsningar är till för att upplösas, går vi inte vidare to the next level, så ser universum till att så sker, men något, någon måste röra om i grytan så reaktioner startar och gammalt upplöses så vi får möjlighet att se längre, och det som händer är inte alltid trevligt, underbart eller lättförstått och det har varit så i alla tider med människans utveckling att vi hamnar i situationer som är hårt prövande, det gör ont och det är svårt, men sedan kommer något gott även ur den mest omvälvande kris..vi får alla lära mer av den universella andliga existensens verklighet kring vad villkorslös kärlek, tillit, förlåtelse och sanning är.

Livet har sina sprickor

— människan har sina rynkor

 ©ingridvedenbrant

Det finns så många teorier om hur man löser olika problem som uppstår kring en människas liv, där man faller mellan stolarna, pga en eller annan anledning. Hjälpen kan vara bristfällig och därav istället skapa nya frågor eller hinder..Kan vi hjälpa människor att må bättre? Tar vi tag i det hela vägen ut? Kanske blir man sin egen ”psykolog” och måste vara väldigt påhittig för att komma ut ur en redan svår situation. Finns det egna resurser, ekonomiskt, kunskapsmässigt och som innefattar ett tidsbegrepp sett ur ett längre perspektiv? Har samhället avsatt långsiktiga resurser inom samma områden?

Det verkar vara stress överallt..ingenting får ta för lång tid, för tid har blivit pengar. Allt ska gå undan och vara snabbfixat..När det handlar om hur människan mår i psyket, och vi har alla ett psyke, som kan haverera, på grund av kriser som uppstår eller mera bestående trauman som satt djupa spår, så är det kö till psykiatrin. Det finns olika former av behandlingar inom det alternativa, såsom healing, regressioner, hypnos  osv och många kurser till ett självförverkligande där man kan hitta bitar i sitt livspussel. Det kan vara skogens helande krafter, som att bara befinna sig i den..att försöka välja bort ”problemseende” och istället fokusera på att skratta och göra ngt gott för andra..möten med människor, vanliga medresenärer, där man känner igen sig..böcker man läser om olika livsöden och förslag på vägar ut ur bekymmer..självterapier i skapandet med den kreativa sidan, såsom konst, hantverk och skrivande..Men inget är intakt eller universalt. Sakta, sakta läker tiden och det är alltid en resa på vägen.

De finaste verkar ändå vara att få förståelse, vart man än vänder sig eller vilken form man än väljer, att känna sig förstådd, i vad det än månde gälla..känna igen sig, bli accepterad, respekterad i hur man faktiskt känner det..då kan mycket hända, mycket läka. Vi vill alla ha bekräftelse på något vis, oavsett..det är vackert med empati..att orka lyssna..att orka finnas..att ge tid. Det löser inte alla problem, men det ger ändå en skön känsla att man är verklig och kanske slipper känna sig konstig. Det är oxå fint att känna sig behövd..kanske bidrar det till ett läkande.

Det är inte alltid lätt att bryta tankar, de pågår inuti ens huvud, och alla bär vi på någonting..vem skulle vara befriad från det? Dagar då vi sluter oss och går inåt och snurret av tankar går inte stoppa oavsett hur mycket hjälp eller teorier det än finns att tillgå. Ibland kan man bara inte göra något åt det..kanske kan man förtränga genom att skynda vidare i alla måsten och förskjuta för en stund. Sen lever vi alla i olika verkligheter och vems som är mer verklig och rätt än någon annans, kan man ju undra. Det finns kanske dolda mallar eller mer synliga och uppenbara för hur man bör vara, vad som anses normalt eller inte..Ingen vill väl helst att deras inre kaos ska lysa igenom för allmän beskådan, just för rädslan att bli betraktad som underlig..hur många gånger om dagen säger man inte att allt är bra, fast det inte är så..

Vi känner alla igen detta korta samtal som många gånger bara är en inlärd artighetsfras och just inget mer:

- Hej!

- Hejsan.

- Hur är det?

- Bra!!!

Och sedan går man vidare i samtalet om vad det nu än gäller, även om man mår skit..men man berör inte hur man innerst inne känner sig..och självklart ska man få ha sin privata sfär och rätt till att svara såhär..klart man inte ska behöva eller ens vill att andra ska ha reda på..Säger man att allt är bra, slipper man ju oftast följdfrågor..och vissa människor skulle ändå inte bry sig, orka hantera eller ens vill det..var och en bär på sitt och Jantelagen lever vidare i allra högsta grad inom oss, mer eller mindre.