..önskar vi Er alla…Med mycket kärlek och mirakel..   ♥

ÄLSKA

SKIMRA

LEVA

NJUTA

DRÖMMA

Det tar tid att förstå och hela sig själv..det går i intervaller och olika processer.. redskap kommer genom möten med andra människor,upplevelser,upprepningar,insikter eller olika terapier,genom naturen,böcker eller via kärleken..och kanske allt blandat tillsammans eller genom helt andra sätt..Ja genom att vara i livet helt enkelt..Och i ens eget hjärta finns många kloka svar som visar vägen för att hämta tillbaks sig själv och det man förlorat,men också vunnit av erfarenheter och känslor..och även det minsta lilla steg är värdefullt..små steg.

Att vara snäll mot sig själv,förlåtande, är ett stort läkande..inte alltid så lätt..men befriande från skuld eller ångest..även om det ibland bara är för stunden,och man sedan kan glömma bort det ett tag..Tålamod är en dygd,sägs det,och visst finns det sanning i de orden..man kan vara sin egen bödel och det skapar många beteenden och val som att straffa sig själv..Människan är bra på det tyvärr eftersom vi har den fria viljan,på gott och ont..Men visst är det skönt när man inser sig vara kapten över sin egen båt,att man kan styra färdriktningen själv och i vilken hastighet och vilka passagerare man vill ta med..och det är ju en ständig resa på de sju haven med nya beslut om vilken hamn man går in i eller passerar..och dagar kommer då man inte ser klart pågrund av dimman..stormar vänder in och ut..vindar som mojnar..master som ryker..ankare som kastas ut och får en att vilja stanna till,längre eller kortare stunder..och ibland styr man fullständigt vilse och det kan ta tid att inse både karta och kompass som förlorade..då både kaos och rädslor styr istället..vid dessa tillfällen  kan det vara bra att känna att åtminstonde viljan eller önskan att läkas som det viktigaste..trots panik ombord på skeppet..

Så vad är rätt eller fel..vem har de svaren universellt? Och hur lång tid ska det få ta..jag har inte heller de svaren och det jag skriver om är endast mina ord att beskriva en läkningsprocess..kanske blir man heller aldrig färdig då livet ju hela tiden rör på sig på ett eller annat sätt..även då man tror sig sitta fast..

Ja skeppet kan ju sjunka..trots allt..kanske finns det livräddningsbåt och flytväst..kanske inte..ibland räcker det kanske med att kunna simma eller att räddas,när man inte ser vad som är upp eller ner..för ingen människa är den andre lik och det som är rätt för mig kanske inte är det för dig..

Hur lång tid det tar att helas beror på många olika faktorer också med respekt för vad en människa bär med sig..bra plattform,skyddsnät,inställning..hur djupa såren är eller om det endast är rispor i själen..ingen kan döma när vi inte har en aning vad människor bär på..men ändå gör vi ju det..ibland kan man inte bara resa sig upp och borsta av sig för att skynda vidare genom livet..risken är man faller igen..så små steg behöver inte vara fel eller betyda feghet..men de vi möter under tiden som får oss att våga dela och älska..är viktiga nycklar..och att bli varsamt hanterad är mer läkande än något annat..men man får inte glömma att ge själv både till andra och sig själv,hur smärtorna än ter sig..eller vad man än bär på..att mötas som människor,med fel och brister,ingen är fullkomlig..såren kan förbli oläkta genom destruktiva relationer och livsmönster..Och man väljer att leva ensam.

Ibland räcker det man kan skymta ett litet ljus där borta vid horisonten och tar det till hjärtat..bevara det ömt..bevara dig själv ömt på din resa i läkningens land..

Mitt hjärta blöder,det droppar blod..jag försöker hindra genom att hålla för,men det sipprar igenom och gör allt rött..igen.

Kärleken som är så varm och vacker,prövar mig..gamla,envisa sår gör sig påminda,onödigt hårt..jag känner mig ensam då..känslor av övergivenhet,att inte passa in,inte duga,inte ha värde nog..jag gråter för det gör så ont..jag blir förbannad för mina skor är trasiga..och får mig att snubbla över dessa trösklar.

Kärleken tar fram det som är oläkt..

Jag är inte förvånad över orsak och verkan..men ledsen över tiden,det tar sån tid att lägga till rätta,åtminstonde så gott det går..Inte kan jag fly,inte låtsas utan bara vara den jag är..den som vill läka och utvecklas..men den snälla,varma kärleken tar tid att förstå och på resan snubblar jag i mina trasiga skor..

”…något påminner mig..jag känner osäkerheten smyga in..känner smärtan komma tillbaks..den  slingrar sig likt en orm runt min hals..får inte luft..ångesten kommer och hugger upp hål i mitt hjärta,fler hål..jag vill inte vara med, jag vill få luft..så jag istället kan berätta att nu kommer såren tillbaka..håll om mig nu..lyssna på mig..säg att det inte är så längre..säg att du älskar mig,säg orden precis när jag gråter och blir osäker..se spökena ihop med mig, för de finns där och jag är så rädd..så rädd för att alltid bli ensam med dem..vill inte bli övergiven när de kommer..vill känna att vi är två som delar..allt.

…Det är så svårt att gå i trasiga skor”

Jag är mycket sorgsen över att min barndom lärt mig hur det är att uppleva djup förnedring av upprepande kränkningar så jag förhandlat om mitt liv..känna värdelöshet så många gånger att jag tappat räkningen..Jag har inte funnit mitt värde ännu..Förlåter mig själv för jag inte gjort det..ställer mig upp varje gång jag snubblar..men ledsen är jag över svekens ofantliga skador..jag försöker finna det som en gång förintats inuti mig själv..men vill inte jämt gråta ensam..vill gråta mot axeln..i famnen..inte bli lämnad som i barndomen..ensam med tårarna där ingen brydde sig,där alla blev tysta,där ingen såg hur ont det gjorde..Den tystnaden är fasansfull..

Vill ha den varma kärleken nära mig..så jag sakta vågar tro på att jag kommer läka även dessa sår..