Inget gott växer ur lögnen..”som du sår ska du skörda” är den största universella lagen. Så varför ödsla energi på att ”bota” en bedragare?

Det kan ta tid att inse när man har en lögnare framför sig, de är duktiga på att dupera och förvanska ”sanningen”..även vad det är för sorts relation du har till denna person, kommer göra det lättare eller svårare, att inse när det är fullständig desinformation.

 Att ljuga inom sin kärleksrelation gör genast att den förlorar sitt unika värde..Det är mycket svårt att älska en falsk person..känslor som tillit och förtroende, grundstenar i alla förhållande,  tappar sin mening.

När en halvsanning, eller vit lögn  för snabbt kastas ut  som motiv för vårt handlande, ges inget utrymme för tvivel eller eftertanke vad vi egentligen håller på med..all form av självrannsakan stängs ute.

Det enda som kan laga lögner är sanningar, men då måste de byta plats innan de hinner förstöra, förgöra..endast bedragaren själv kan ta tag i denna uppgift..ingen annan kan lösa det problemet som skapats,eftersom lögnaren själv virkar in sig i garnet allt mer..

För en människa som far med osanningar verkar det bli ett sätt att lösa problem på, ett sätt att leva, en form av livsstil..att slippa säga allt..att dölja verkligheten..slippa känna skam..slippa inse vad sanningen skulle plockat fram..undvika frågor..och det underbaraste i en mytomans liv är att ha kakan och äta den, så länge det går.

Det finns olika former av lögnhalsar, precis som det finns olika former av sanningsägare.

Den värsta sorten är de som inte lider av dåligt samvete, de skadar människor iskallt..de ägnar ingen tid till reflektion vad de sagt eller hur de handlat, överhuvudtaget..för dem finns nog ingen bättring tyvärr..men innerst inne är de oerhört vilsa själar och ensamna människor med en stor andlig fattighet.

Lögner skadar..de för människor bort från varandra..spränger broar..jag kan inget göra åt det..du kan det inte, så ödsla ingen tid när du väl förstått vem du har framför dig..Lögnare har många skepnader..det kan vara jobbigt att inse att den fina människan du älskar är en av de som ljuger kallt..sätt tydliga gränser, acceptera aldrig lögner. De har smutsat ner renheten..Varför människor bygger sitt liv på lögn, är ett helt annat kapitel.

MEN förr eller senare står varje människa inför sig själv..

Jag märker att många reagerar över mitt sätt att se på sanningen, så jag tänkte skriva ett inlägg om detta..

Tror förstås inte jag är ensam om att tycka den är viktig..Säkert delar många fler min mening..och har den som livsfilosofi..jag har ju skrivit om detta tidigare den 7 feb-10 i ”Sanning”.

 Ja sanningen är livsviktig helt enkelt..den känns så enkel för mig..klart att den kan göra mig både ledsen och förbannad och naturligtsvis jätteglad eller påverka mig att uppleva andra känslor, men den är ju ändå bäst.

Det finns många känslor och alla är tillåtna när ärlighet är ett faktum. Men jag vill ha den som en grundprincip i livet.

Har förstått att en del ger ut halva verkligheten eller bara små, små spridda bitar..Jag inser att man inte behöver lämna ut allt till vem som helst, man har ju rätt till sin privata sfär, integriteten..men ser ändå en skillnad i när det blir lögn..Lögner är alltid lögner, oavsett om de är vita, svarta, lila eller blå.

Varför  ljuger man för en annan människa? Varför? Tål sanningen inte en chans? Varför döljer man saker? Är de så illa att de inte går att berätta? Varför gör man dessa saker då? Är inte det underligt om något? Försök testa sanningen först..Det tycker ivartfall jag!!!

För låt oss se det såhär..om lögnen blir avslöjad sen, vad händer då? Vad tänker man om den människan efter det? Man förlorar en bit av förtroendet..upprepar det sen sig allt oftare, kanske med samma person, så börjar man i värsta fall utveckla misstänksamhet om personen berättar saker..man vet plötsligt inte hur mycket uppriktighet det finns i det man får höra. Och går vi ett steg längre, så om inte annat lär det ju bli en diskussion förr eller senare, då personens trovärdighet tyvärr blir ifrågasatt..Jag tycker hela denna processen är förbannat onödig. Är det då med en nära, kär person, kan det få tråkiga konsekvenser..Så jag förstår inte helt enkelt, varför detta ska pågå mellan människor. Jag skriver detta inlägg för jag så ofta blir ifrågasatt, och berättad för hur ovanligt det är, så människan verkar ha glömt att det faktiskt kan finnas några stycken kvar som verkligen lever efter denna princip..Ja, vi finns och är inte utrotade!!!!!!! Jag som älskar sanningen och hellre berättar för mycket, än för lite..Är det verkligen så unikt med realitet?

Jag märker att människor kan bli chockade när man talar sanning..de tror inte på en..och det är ju totalt baklänges för mig..Lögnarna klarar sig tydligen men den som vill säga sanningen, får det svårt och blir misstänktliggjord..

Men jösses, sätt en stämpel på mig då!!! FRIDLYST

Hoppas verkligen vi är många fler som gärna bär den underbara eller hemska avklädda sanningen, trots vi kommer bli utpekade som underliga.

Mycket jobb och engagemang av olika slag är bra..det håller en sysselsatt och upptagen och man slipper gå in i känslor som annars kanske dragit ner en i för mkt grubblerier.. Det är nog ett mänskligt drag, att inte vilja vara i det som är tungt..Det puttas undan, läggs på hyllan, förträngs eller förminskas.

Men allt hinner ikapp en förr eller senare och visar sig på olika sätt..

Det är som jag ser det bra att styra bort negativa tankar som dränerar energi..men ser samtidigt en fara i om det inte bearbetats så pass klart så det istället åverkar på vårt känsloliv gentemot andra människor och naturligtvis mot oss själva. Det kan bli förödande konsekvenser om förträngning och avstängdhet blir ett levnadssätt.

Människan vill känna sig nyttig och behövd, uppskattad och tillfredsställd i sitt liv..och man når dessa behov genom sitt arbete eller kärlek, och helt enkelt genom att vara medmänniska och våga leva..Men oxå att skratta oftare och fylla sina sinnen med sköna intryck..Genom meditation, reflektion och lek lär man känna sig själv, sitt inre. Vägen till självkännedom är själva livets resa, meningen med livet.

Varför har jag dessa tankar..ja det är bara så enkelt att jag är en fundersam människa som undrar över hur saker och ting förhåller sig..jag är intresserad av orsak och verkan..Det är ett av mina personlighetsdrag..

Jag vet av egen erfarenhet att det definitivt inte är hälsosamt att fastna i sorg allt för länge..men det är lätt hänt och ibland återfaller man, fast man inte vill..men även det är mänskligt..när jag lär känna någon som betyder något alldeles speciellt, vill jag berätta vad jag bär på för känslor och upplevelser i min kappsäck, tror det är viktigt för den andra att känna till..(men det är kanske inte det)..fast återigen tror jag att det är viktigt att anförtro så  man inte skadar varandra allt för mycket med känslor som man inte obducerat tillräckligt.Trots ärlighet kan ju detta ändå ske såklart.. Min naivitet sträcker sig nog över gränserna där, min uppriktighet kanske inte är bra..kanske kan inte alla hantera mitt behov av sanning..men jag är ju en utredare, ha ha..det genomsyrar mitt privatliv..Är ju väldigt noggrann.

Jag är en vandrare på resa genom livet..jag möter människor, jag tar avsked..ser skönhet i människans själ även om deras gärningar inte alltid är så snälla..jag träffar varma hjärtan, kalla hjärtan..men fortsätter hålla mitt hjärta öppet..och jag kommer fortsätta uppleva vackra ögonblick tillsammans med skogen, djuren och människorna så länge jag lever här på denna planet..jag kommer gråta och sakna, skratta och längta..för jag lever verkligen.