Min älskade vän som nu blivit en ängel,åh vad jag saknar dig,det är tomt här på jorden utan dig.Det är overkligt att du ligger begravd,ja eller din kropp,den sargade kroppen,din själ är fri och ibland gör du dig så verklig du kan för mig…I påsk vill Ulrika åka upp till din grav och plantera små vackra blommor,hon undrar om jag vill med…klart jag vill,klart!!! Hon är alldeles förkrossad av saknad…Anki,tack för du gav mig Ulrika,hon är en underbar vän…Hon är en av de medsystrar som vandrar på vägen,den tuffa vägen,i vår utveckling,som kallas vardag och livet.

Jag älskar dig fortfarande Anki, det kommer jag alltid göra.Forever and ever.

Var på kurs i mediumutveckling,det var spännande och roligt,för vi lekte fram sanningar och intuition…tänk vad skoj…jag fann mitt inre barn,som varit bortskrämt länge.Som barn lekte jag jämt,min fantasi var gränslös.Tur var väl det,annars hade jag nog gått under helt…Leken höll verkligheten lite på avstånd…Men så växte jag upp och glömde hur man leker och blev istället allvarlig,väldigt allvarlig dessutom…Usch,livet har varit tungt…Men denna kurs fick mig att känna glädjen igen…Anki,du hade älskat de lekar vi fick göra…

Jag vet att du finns…inte här…men på andra sidan…

…och det är den närstående begravningen som håller mig vaken…Vår älskade Anki…

Det är hennes kropp, som ska läggas i jord. Själen är fri för nästan en månad sen. För hennes själs närvaro känns, tydligt och klart, när hon gör sina besök…och ändå kan jag tvivla…vad är det med mig?

Varför tvivlar jag? Jag vet ju…jag har min tro…detta känns som ett svek inuti mig själv,för jag borde inte ens ha dubbla känslor…I slutet av hennes cancer, sista tiden hon fick vara hemma, när vi talade om döden, så sa jag flera gånger:

”Om du dör,lova då att du hör av dig till mig,bekräfta att det finns en annan värld,lova mig det och att vara riktigt tydlig så jag fattar att det är du…Ok,lova det,Anki?”

Och hon svarade mig samma svar varje gång, samtidigt som hon log:

”Ja jag lovar,det ska jag!!!”

Och det kanske låter konstigt, men sedan skrattade vi…Anki visste dessutom om min andliga tro…hon visste jag kan se och förnimma…Och ändå tvivlar jag nu…Tänker mycket på varför, kanske för jag inte vill hon är död, vill inte riktigt fatta att hon inte någonsin kommer vara fysisk här som min väninna mer. Ser ju allas sorg efter henne…vilken funktion hon haft för var och en av oss. Hon var en människa som satte spår, hon kunde tända glimten i människor. Jag vet ju att liv och död går hand i hand, det är naturligt, men förlusten rent fysiskt är tung, samtalen och kreativiteten. Det blir en jättesaknad efter Anki…och jag är inte ensam om att sakna. Hon hade sin plats för var och en av oss. På olika vis. Mer eller mindre. Jag är ju inte heller ensam om denna ständiga bearbetning inuti att verkligen inse att hon är fysiskt borta…Hon gör många försök att förmedla sig tydligt, precis som jag bad henne och som hon oxå lovade. Hon fullföljer sin del och så tvivlar jag!!!! Jag känner ju i mitt hjärta att det är hon och jag vet att hjärtat inte går vilse utan bär på sanningen.

Om ett par dagar, går vi i svarta kläder, precis som hon önskade sig sin begravning. Blommor i rött och vitt och en svart kista…Vi kommer kanske känna doften av saltstänk när vi tar ett farväl vid graven…Anki älskade sitt hav…egentligen vill jag säga att hon älskar havet…hon finns ju fortfarande, men inte så som vi önskar, men hon är ju fri från kroppen, som var sjuk och smärtande…Varför är jag egoist att önska tillbaka henne till de fruktansvärda plågor hon hade?

Hennes älskade hav, vatten, som står för djupa känslor…Det stora vilda ostyrda havet får nu ha hennes trötta, sargade kropp nära sig…Detta avsked måste vi göra där i kyrka och på kyrkogård…Klart att det tar emot, det tycker vi alla…ingen av oss vill egentligen tänka att hon ligger inuti kistan, inte Anki. Men ingen av oss som älskar henne, kommer undan…ytterligare en sorgbearbetning ska ske för oss allihop.

Underbara nya fina år….vad du är efterlängtad…för 2008 var ett svårt år,som jag skrev om den 14 dec….Så detta friska år känns så skönt…med meditation och affimationer och massor av kärlek, till barnen och från barnen,mina älskade döttrar som bloggar tillsammans med mig,bara det är härligt…och kärlek och underbara stunder fulla med skratt, mitt lilla barnbarn…Mikael,han är alldeles fantastisk med sin glädje han utstrålar,han är så lätt att älska…mmmm lilla ljuvliga barnbarn, det är stort att vara mormor vid 44…Min glada goda snälla rottweiler, som behöver tid med mig…och det ska hon få,min hjärtehund…Hon vill springa, söka och framförallt leka,leka och leka.

Jag ska måla fler tavlor i läkande starka färger och skriva mycket och skogen ropar på mig…och utbildningar som lockar och livet kanske trots allt återvänder ljusare…att vara för andra är ju jag…men min egen sorg, min egen kappsäck bär jag helst själv…Men så kommer detta året med andra förhoppningar och öppningar, jag känner och ser visioner…möjligheter….jag växer mer…min tid kommer nu, min tur…Jag har ju kunskap genom livets hårda skola, vad tvekar jag om???

Jag tar min själ in i musiken och konsten och medialiteten och helandet och skriveriet och örter och coaching och gudinnekunskap och MAGI….och jag har tid att vara mormor…har tid att älska mina medmänniskor…jag har tid att älska naturen och den fantastiska Moder Jord, jag har tid att förlåta och gå vidare, jag har tid att rensa bort människor som endast tillför dålig energi, jag har tid att ta hand om mig själv….Nu är det januari, välkommen friska år…jag känner lycka inför allt som ska göras och för dagen som gryr med sin stillhet, så orörd…Ljuset återvänder…ljuset och solen….livselixiret…Det bubblar i mitt inre…Nu ska drottningen vakna, hon har sovit länge nog… Tack Anki för du påminde mig…Du fick mig att minnas ursprunget, långt där inne sover min drottning, sakta kommer jag väcka denna styrka och kraft, lugnt och fint…Min kraft…

Jag tackar mig själv för jag lyssnar på min kropp som talar sitt tydliga språk…jag brukar inte våld mot den…jag bestämmer över mig själv, vilken underbar känsla att inse…Det har varit en lång vandring dit…Detta år är ett återupprättande år…Ännu mer finner jag min plats, mitt hem i mig själv…och kraften som finns, min styrka som skrämmer…Men den finns ju där, varför har jag förträngt mig, varför har jag kvävt mig, varför har min kropp fått ta all stryk och stress???

Nu återupprättar jag mig. En ny Ingrid…vissa delar byts ut, vissa blir kvar, jag gör mig ny…mitt hjärta läker mig och mitt hjärta som bär gränslös sorg, behöver helas….Mitt starka älskade hjärta, som slår och slår, trots alla vansinniga sår…vilket envist hjärta…Tack för du inte lagt av ännu…Mitt hjärta som fått stryk…även en doktor ska få titta på det i år…

Jag kan inte göra om mig helt, ej heller kasta bort smärta helt….men jag känner mig ny….en märklig varm känsla att livet trots allt kan vara gott…Och detta måste vara resans mål, för som jag färdats, ner i undre världar och upp i oändligheten…Resans mål måste vara alla dessa insikter…nu börjar det ljusna där i horisonten, jag ser klarare, dimmorna runt mig släpper, jag kommer ut i ljus…med nycklen i min hand.