Kan inte sova…
…och det är den närstående begravningen som håller mig vaken…Vår älskade Anki…
Det är hennes kropp, som ska läggas i jord. Själen är fri för nästan en månad sen. För hennes själs närvaro känns, tydligt och klart, när hon gör sina besök…och ändå kan jag tvivla…vad är det med mig?
Varför tvivlar jag? Jag vet ju…jag har min tro…detta känns som ett svek inuti mig själv,för jag borde inte ens ha dubbla känslor…I slutet av hennes cancer, sista tiden hon fick vara hemma, när vi talade om döden, så sa jag flera gånger:
”Om du dör,lova då att du hör av dig till mig,bekräfta att det finns en annan värld,lova mig det och att vara riktigt tydlig så jag fattar att det är du…Ok,lova det,Anki?”
Och hon svarade mig samma svar varje gång, samtidigt som hon log:
”Ja jag lovar,det ska jag!!!”
Och det kanske låter konstigt, men sedan skrattade vi…Anki visste dessutom om min andliga tro…hon visste jag kan se och förnimma…Och ändå tvivlar jag nu…Tänker mycket på varför, kanske för jag inte vill hon är död, vill inte riktigt fatta att hon inte någonsin kommer vara fysisk här som min väninna mer. Ser ju allas sorg efter henne…vilken funktion hon haft för var och en av oss. Hon var en människa som satte spår, hon kunde tända glimten i människor. Jag vet ju att liv och död går hand i hand, det är naturligt, men förlusten rent fysiskt är tung, samtalen och kreativiteten. Det blir en jättesaknad efter Anki…och jag är inte ensam om att sakna. Hon hade sin plats för var och en av oss. På olika vis. Mer eller mindre. Jag är ju inte heller ensam om denna ständiga bearbetning inuti att verkligen inse att hon är fysiskt borta…Hon gör många försök att förmedla sig tydligt, precis som jag bad henne och som hon oxå lovade. Hon fullföljer sin del och så tvivlar jag!!!! Jag känner ju i mitt hjärta att det är hon och jag vet att hjärtat inte går vilse utan bär på sanningen.
Om ett par dagar, går vi i svarta kläder, precis som hon önskade sig sin begravning. Blommor i rött och vitt och en svart kista…Vi kommer kanske känna doften av saltstänk när vi tar ett farväl vid graven…Anki älskade sitt hav…egentligen vill jag säga att hon älskar havet…hon finns ju fortfarande, men inte så som vi önskar, men hon är ju fri från kroppen, som var sjuk och smärtande…Varför är jag egoist att önska tillbaka henne till de fruktansvärda plågor hon hade?
Hennes älskade hav, vatten, som står för djupa känslor…Det stora vilda ostyrda havet får nu ha hennes trötta, sargade kropp nära sig…Detta avsked måste vi göra där i kyrka och på kyrkogård…Klart att det tar emot, det tycker vi alla…ingen av oss vill egentligen tänka att hon ligger inuti kistan, inte Anki. Men ingen av oss som älskar henne, kommer undan…ytterligare en sorgbearbetning ska ske för oss allihop.
Jag är 67 år och bor i Värmland.
För 25 år sedan bodde jag granne med en svårt cancersjuk kvinna, och eftersom jag då höll på med healing, så frågade jag ett medium, som jag kände väl sedan tidigare, om jag kunde hjälpa min granne på något sätt. Det var mediets andlige ledare som genom henne gav mig detta svar:
”Låt den patient du har i ditt hjärta få av din tanke ibland. Du kan inte hjälpa henne annat än att lindra för henne så, att smärtan blir ett intet mot vad den brukar vara. Men hon har att vandra till andra världar, och därför vill jag säga dig: Finns hos henne med din röst, med din tanke ibland. Ge henne av tröst och styrka. Muntra upp med ord som kan giva henne förståelse för att dit hon kommer, har hon så mycket mer av värde för än just på denna jord.
När en lämnar härifrån och går till er blir det en saknad. När någon lämnar hos er och kommer hit, blir det en saknad. Men ändå. Den som kommer till någon plats där den förut varit känner en glädje när den kommer fram genom alla som välkomnar, alla som önskar en glädje i att vara.
Se, min vän, det är en glädje i att komma åter, och du kan ge henne dessa ord: Det är en sorg att lämna, men en glädje i att komma åter.
Hon har så mycket att berika oss med. Genom den kunskap hon fått på Jorden, har hon en möjlighet att visa andra på denna sidan hur det känns att vara ett litet människobarn. Kunskapen ges från oss och till oss. Hela tiden sker en utveckling, som vi alla skall vara tacksamma över.
Så låt dina tankar gå till henne ofta, och bed för att hennes smärta skall tas ifrån henne, att lindring skall ges med de tankar du ger, att övergången skall bli så snabb som möjligt, att tankar väcks hos henne att hon är i glädje när hon kommer åter.”
Min granne dog några veckor efteråt, och hon var hela sista tiden förvånad över att hon inte hade några smärtor.
Hej Ingrid!
Jag säger bara en sak Jäv…cancer. Tänk att när mamma och jag pratat så har jag alltid sagt att när hon dör så måste hon hälsa på mig( på något sätt…)Jag hoppas verkligen att jag inte behöver hamna i samma sits som du/ni på väldigt länge, men i daxläget så vet jag ingenting. Jag kan inte sova om nätterna, hjärtat värker och jag hoppar till varje gång telefonen ringer. Väntar bara på att få höra..Tyvärr..så måste vi meddela…..Jag måste ta mig samman och försöka se positivt…mamma ska besegra ”skiten” och vi med henne. Positivt Tänkande hur lätt det nu är. Må så gott och många kramar.
Det finns liksom inga tröstord…Livet bara är vad det är, det är väl det som är en lärdom i sig…att bara acceptera,när det värsta ”värkt” ut…Tack för era kommentarer…Må ni ha det bäst…så bra ni bara kan…