Måste akut ha skog idag..se träden..andas med dem..känna på dem..se himlen runt, uppleva de dansande löven som faller.. kan jag nog tacka skogen hur den är skapad,  så perfekt, så underbart perfekt. Och vattnet som rinner omkring,  hela tiden rör sig, sköna rörelser..idag måste jag gå där, stå där..jag o hunden. Umgås med skogen o vattnet, vågorna o löven..tillsammans. Bli ett, bli två..vördnad o respekt över friheten..friheten finns fortfarande..

I Skogens stilla fridfullhet grep de tag långt där inne i mitt undangömda hjärtas rum.
Känslan kom ikapp igen, som den så ofta gjort, och plötsligt blev allt så klart och synligt i att de är livsgnistan som fattas mig. Jag blev berörd..på gränsen till ledsen, och insåg att jag måste tvinga mig själv att gå i stunden..för annars hade benen svikit mig och jag ramlat gråtande i den redan våta mossan..

..det är djupt..

..vet om hur djupt det är allt jag burit inuti så många år..så många år som gått av ihållande smärta att livsgnistan försvunnit.

Jag märkte inte att det skedde,
jag märkte inte när,
utan förstod min tomhets innehåll först ett par år därefter..hade försökt så många gånger att förstå varför jag inte fick till livet riktigt, trots min medvetenhet om så mycket annat. Men till sist insåg jag vad som skett med mig..stilla hade gnistan dött fast livet fortsatte ändå..

Vad hjälper det då att jag gråter..vad hjälper de då att jag faller i mossan, vad hjälper det då att jag skriker..vad hjälper det då att protestera, eller att du protesterar eller nån annan..vad hjälper goda välmenta råd..vad hjälper? Det lönar sig inte att bråka..gnistan är släckt och jag har ingen aning hur man tänder den..ingen aning..tydligen kan man leva vidare….göra samma, göra nytt, göra livet ändå..Den glädje, spänning, hopp eller framtidstro som jag en gång känt, finns inte på vägen längre, utan allt är förändrat, väldigt annorlunda, de som fanns, finns inte med på samma sätt i någonting.

Jag till och med känner mig dum för jag inte kan finna den, men vad hjälper det? Jag gör andra ledsna och handfallna, kanske förstår de inte vad jag menar, när jag inte ens vet själv, bara att de går att fortsätta framåt.
This became me, even how hard it was to accept och svaret på hur en livsgnista återföds finner jag inte…

..kanske finns de dom som skrattar åt mig, fnyser åt mig, för visst är de märkligt..
du har säkert ett råd eller två, åt vilket håll jag ska gå.
Dramatik? Nej, faktiskt inte, bara så allt blev med mig. Kanske har en del svårare än mig att inse detta!!! De kan skälla på mig..lämna mig eller döma mig för denna förlust..egentligen spelar det ingen roll, för vad mer kan man förlora efter det, som är större än förlusten av livsgnistan?

det va en gång en liten varg som skygg å skrämd levde för sig själv utan större inblandning från nån märkvärdig omgivning..allt va lugnt å stilla förutom en å annan sorg som poppade upp lite då å då..kanske va de en saknad efter en liten vän som kunde kännas i halsgropen då lusten att yla frambringades i de trånga nätternas ensamhet..annars lufsade lilla varg runt i skogarna å trivdes bäst bland de skyddande träden..men så en vacker dag träffade lilla varg på dumbommen..det va ingen liten vacker vän utan en ren å skär dumbom som pratade sig in i lilla vargs värld med sin stora trut om guld å glitter å gröna skogar..å vad vet en liten varg om dumheter å trams? Så lilla varg föll snart in i dumbommens tokvärld å trodde på allt som sas å hörde inte på fåglarnas tisslande å tasslande om påhitt å lur. Lilla varg å dumbommen var förälskade å allt va så dumt. Vem tänkte på sagan rödluvan å vargen då? Solen sken, vattnet glittrade å ögon tindrade. Allt va underbart å kärleken blind. Ljuv musik uppstod i skogarna å livet var en dans bortom sans..lilla varg slickade sin tass å njöt av de dumma sällskapet. Men som det ju alltid är med gamla sagor så kommer där en ondska å ställer in sig..så en dag kom ondskan rusande å ruskade om lilla varg tills pälsen nästan föll av..dumbommen visade sig hellre va kär i ondskan å lilla varg va helt yr i pallet..inget ble sig likt å allt föll ner å ur åt ingen ordning med nåt..tokeri tokera faller aller a..fast det va då en riktig mästerkock gick förbi å undra va de va frågan om. Hur kunde lilla varg fallit för en sån dumbom?  Lite nya recept å koncept å ett å annat plåster mot skoskav å andra dumheter, så blev allt sig snart likt igen å livet trallar på sin gilla gång som ju livet alltid ändå gör..å snip snap snut så va denna saga slut.