Jag märker att många reagerar över mitt sätt att se på sanningen, så jag tänkte skriva ett inlägg om detta..

Tror förstås inte jag är ensam om att tycka den är viktig..Säkert delar många fler min mening..och har den som livsfilosofi..jag har ju skrivit om detta tidigare den 7 feb-10 i ”Sanning”.

 Ja sanningen är livsviktig helt enkelt..den känns så enkel för mig..klart att den kan göra mig både ledsen och förbannad och naturligtsvis jätteglad eller påverka mig att uppleva andra känslor, men den är ju ändå bäst.

Det finns många känslor och alla är tillåtna när ärlighet är ett faktum. Men jag vill ha den som en grundprincip i livet.

Har förstått att en del ger ut halva verkligheten eller bara små, små spridda bitar..Jag inser att man inte behöver lämna ut allt till vem som helst, man har ju rätt till sin privata sfär, integriteten..men ser ändå en skillnad i när det blir lögn..Lögner är alltid lögner, oavsett om de är vita, svarta, lila eller blå.

Varför  ljuger man för en annan människa? Varför? Tål sanningen inte en chans? Varför döljer man saker? Är de så illa att de inte går att berätta? Varför gör man dessa saker då? Är inte det underligt om något? Försök testa sanningen först..Det tycker ivartfall jag!!!

För låt oss se det såhär..om lögnen blir avslöjad sen, vad händer då? Vad tänker man om den människan efter det? Man förlorar en bit av förtroendet..upprepar det sen sig allt oftare, kanske med samma person, så börjar man i värsta fall utveckla misstänksamhet om personen berättar saker..man vet plötsligt inte hur mycket uppriktighet det finns i det man får höra. Och går vi ett steg längre, så om inte annat lär det ju bli en diskussion förr eller senare, då personens trovärdighet tyvärr blir ifrågasatt..Jag tycker hela denna processen är förbannat onödig. Är det då med en nära, kär person, kan det få tråkiga konsekvenser..Så jag förstår inte helt enkelt, varför detta ska pågå mellan människor. Jag skriver detta inlägg för jag så ofta blir ifrågasatt, och berättad för hur ovanligt det är, så människan verkar ha glömt att det faktiskt kan finnas några stycken kvar som verkligen lever efter denna princip..Ja, vi finns och är inte utrotade!!!!!!! Jag som älskar sanningen och hellre berättar för mycket, än för lite..Är det verkligen så unikt med realitet?

Jag märker att människor kan bli chockade när man talar sanning..de tror inte på en..och det är ju totalt baklänges för mig..Lögnarna klarar sig tydligen men den som vill säga sanningen, får det svårt och blir misstänktliggjord..

Men jösses, sätt en stämpel på mig då!!! FRIDLYST

Hoppas verkligen vi är många fler som gärna bär den underbara eller hemska avklädda sanningen, trots vi kommer bli utpekade som underliga.