Egentligen är allt precis som det ska vara.. I ständig förändring, i perfekt harmoni och högsta ordning. Trots det inte ser ut så. Inte alls. Det verkar fullständigt katastrof. Och även på gränsen till knasigt, knäppt, javisst. Och ändå är det nu som allt är i sitt rätta varande, allt är, bara är. I stundens varande. Att vara klok eller galen, har en hårfin skiljelinje..men att vara tam eller vild, är skillnad.

I nuets absoluta perfekthet, där allt hänger samman, livets väv, spinns ständigt nya trådar till en vacker mandala. Trots att ingenting känns bra eller lätt, så är ändå allt exakt i detta ögonblick av bästa existens. Bästa substans.

I det ögonblick då denna upptäckt görs, kommer lugnet inuti, varför ständigt simma uppströms i den otämjda, strida forsen. Så logiskt när man påminns om det omöjliga i att förändra en vildhet.

Det är mänskligt att glömma, hålla emot, kämpa, vi gör det ändå hela tiden eller då och då, för att åter och åter igen påminnas om det egentliga varandet som är större än all jordlig intelligens kan förstå mer än i små doser i taget. Jag tror jag vet så mycket, du tror du vet så mycket, men egentligen behöver vi varken veta eller göra ingenting, just då, just nu än att bara vara och sluta hålla emot.

En konst, ett hantverk att kunna..nyckelordet är påminnelse. Vi behöver ständigt denna påminnelse. Och det är så underbart, varje gång att bli påmind. Så skönt när andningen blir lugn igen. Kroppens motorer slappnar av..Och insikten om att andlighet inte är den största bristvaran på jorden, utan kombinationen med att klara av att leva som människa..en ständig enhet, ett företag med tre chefer, vars namn är kropp, ande och själ. Oftast är de inte i samarbete med varandra. Någon av dem är starkare än de andra och harmoni uteblir. Viktiga ting glöms bort, slarvas iväg..livet slarvas bort, kärleken slarvas bort på alkohol, droger, lögner och annat strunt. Det finns många sätt att fördriva tiden på jorden. Det finns många lögner att ljuga för sig själv om. Det finns så många sätt att lura sig själv på, så många sätt att fly och slippa leva, slippa känna och bara vara rädd. Och det är jättesvårt, verkligen jättesvårt att leva och ju längre tiden går då vi förlorat kontakten med oss själva, då kan vi inte längre finna eller ha ärlig och sann kontakt eller närhet med någon annan. Kan vi inte hörsamma vår inre röst lika ofta, hör vi snart inget alls eller vad någon annan säger, vem blir viktig? ..Något, någon måste påminna, ruska om, väcka..Livets hårda sanningar väcker burdust emellanåt, vem skonas. Varför, ja vi undrar varför? Men hur ska vi väckas, när det är dags, skonas därför ingen. Det går inte gömma sig i ytligheten hela tiden..Livets smärtor visar oss att vi har ett inre som behöver skötas om.

Samklang i aktiebolaget Kropp, Ande och Själ.

♦