Det upprepas. Igen och igen, inuti…Jag springer fort med kall luft i lungorna..jag kan inte stanna..inte vända om..inte se mig om..hör gruset, hör hjärtat..den mörka natten i dunkelt ljus av måne och stjärnors blink..Springer med min längtan efter vanliga gränser och förnuft..känner grenar rispa, känner vemod bak ryggen..kan inget ändra, kan inget göra..bara bort, långt bort från dig. – Långt bort från den jag blev med dig..

♦

Du skrämde mig, tur även jag skrämde dig..jag räddade livet på mig själv. Åter en gång.

♦

Jag fattar alltihop..

Failure is only the opportunity to begin again, this time more wisely.

Tomma ansikten far förbi

de vill inget säg

de vill inget dela

med någon de inte känner

♦

Främlingskap i världen

trots vi alla är samma ras

♦

Hur länge ska det va såhär

hur kan detta vara det naturliga tillståndet mellan oss människor

trots vi säger vi är intelligenta

♦

Så när jag stannar och pratar med dig

kan jag bli betraktad som underlig

istället för normal

♦