©ingridvedenbrant
Äntligen hade han fått napp…
Visslande flög han upp ur sängen och satte på morgonkaffet.
Sedan tog han en dusch och rakade sig…för idag var det dags…Knappt tid att njuta sitt zoegas förrän han med omsorg strök den röda skjortan…De nya svarta jeansen skulle passa bra till.
Rakvatten, munvatten…
Han fixade håret…drog in magen….gjorde en elvis framför spegeln och kände sig faktiskt lite het!
Dansade några steg och slog sig för bröstet…
Han hade varit ensam allt för länge…Rena öknen.
Klart han längtade efter någon att fira högtider med, någon som lagade god mat och vaknade vid hans sida varje morgon.
Så han hade köpt en dator och fixat en profil på en kontaktsida, ja eller sanningen var den att han hade flera stycken, men det blev ingen riktig ordning på att få till det med någon kvinna…Det ville sig inte fullt ut.
Men så dök hon upp…
Och efter lite skrivande fram och tillbaka, och några vackra meningar om kärlek, smicker och lite flört och okej, en hel del övertalning så gick hon äntligen med på ett möte…
Problemet var väl att han inte kunnat visa henne någon bild på sig själv.
Han var ju nybörjare på datorer.
Men han hade beskrivit sig själv bra tyckte han och de hade bestämt att bära varsin röd ros i handen när de skulle mötas på Sergels torg.
Så idag var det dags för Herr Mandel, som han hette på alla sina profiler, att få träffa en livs levande kvinna äntligen…Härligt…Han kände sig så glad och lycklig.
Han tog tunnelbanan in till city med sin röda ros i handen.
En del människor tittade nyfiket, så han kände sig lite löjlig, försökte dölja blomman inunder sin uppknäppta sommarjacka. Men några rosenblad trillade av, så det var bara att ha den framme.
På trappan satt hon…
Väntande spänt, utan ros.
Herr Mandel hade tjatat på henne, oj oj oj vad han hållt på för att få henne till ett möte när han läst att hon också bodde i huvudstaden, precis som han.
Han hade ingen bild, men de hade bestämt rosen och det var då hon samtyckte till att komma för att möta honom, mest på skoj…Han skulle ju inte veta vem hon var.
Ja, det kunde ju inte skada…
Kanske skulle de ta en fika.
Egentligen fattade hon inte ens att hon bara satt här.
Hon hade ju ljugit om precis allt.
Om sin ålder, vikt, ja hon hade bild på sig som var taget för säkert 20 år sen. Nu vägde hon riktigt mycket och rynkor hade uppkommit, som sig bör i hennes ålder och inte var hon äkta blond heller som hon skrivit…
Nu stod han där och såg sig omkring.
Han höll rosen tydligt framför sig. Kanske hade hon inte dykt upp ännu, men han var lite för tidig å andra sidan.
Han kände sig nervös och uppspelt…Lite svettig under armarna…det skulle ge mörka ringar på skjortan.
Klockan tickade på…Var blev hon av, hans blondin?
Egentligen var det löjligt, för han gillade kvinnor med all slags hårfärg, och hon hade beskrivit sig som smal och smärt och innerst inne tyckte han mest om lite mulligare kvinnor men inte vågat skriva för rädslan att såra henne…Hon var ju den första som gått med på att träffas…Herregud, då är det bättre att låtsas lite, resten ordnar sig väl med tiden…bara man fått till det…
Hon satt där på trappan och var mer eller mindre chockad.
Mannen med rosen, Herr Mandel, stod bara några meter ifrån henne…hon kunde se honom hur bra som helst…och vilken man…låter kanske löjligt, men han var hennes drömmars man…det här var hon sannerligen inte beredd på.
Detta hade hon ställt upp på som en lite kul grej…och så kändes han i hela kroppen…
hjälp…vad skulle hon göra???
Hon som enbart lurat stackarn om hela sig själv!!!
Nä detta gick inte.
Han skulle ju bli helt chockad om hon gick fram till honom och sa att det var hon.
Nu skämdes hon faktiskt…och tyckte synd om honom.
Hon reste sig upp och såg att han tittade på henne.
Bara han inte fattar och kommer efter… Hon rös i kroppen och kände sig sorgsen på något vis…Aldrig hade hon tidigare känt denna slag av energier i kroppen som nu…
Besviken på sig själv och förvirrad över sina känslor gick hon till bussen.
Hon tänkte att detta kunde hon gott ha när hon ljugit och kände att hon lärt sig en läxa…
Väl hemma raderade hon sin profil…
Han stod där och spanade.
Nu hade det gått mer än en timme. Kanske hade något hänt henne så hon fått förhinder.
Ingen kvinna med ros i handen såg han…
Några tittade på honom, speciellt en tyckte han, men hon såg inte alls ut som hans date.
Snarare önskade han att just hon kunde viftat med en ros och sagt:
- Här är jag…
Han skämdes lite över att tänka så…
Men ärligt talat, hon på trappan såg ju mer ut som hans drömkvinna.
Han såg henne resa sig och gå.
Några minuter till väntade han innan han besviket slängde rosen i en papperskorg och begav sig hemåt.
Senare gick han ut på sajten för han hoppades på att hon skrivit om en sjuk moster hon varit tvungen att besöka eller något annat förhinder…
Men hon fanns inte mer, hade raderat sig…Helt försvunnen…Vad snopen han blev!
Han tänkte att det var lika bra.
Hon var nog ändå inte hans drömkvinna……………
