Livet har sina sprickor

— människan har sina rynkor

 ©ingridvedenbrant

Det finns så många teorier om hur man löser olika problem som uppstår kring en människas liv, där man faller mellan stolarna, pga en eller annan anledning. Hjälpen kan vara bristfällig och därav istället skapa nya frågor eller hinder..Kan vi hjälpa människor att må bättre? Tar vi tag i det hela vägen ut? Kanske blir man sin egen ”psykolog” och måste vara väldigt påhittig för att komma ut ur en redan svår situation. Finns det egna resurser, ekonomiskt, kunskapsmässigt och som innefattar ett tidsbegrepp sett ur ett längre perspektiv? Har samhället avsatt långsiktiga resurser inom samma områden?

Det verkar vara stress överallt..ingenting får ta för lång tid, för tid har blivit pengar. Allt ska gå undan och vara snabbfixat..När det handlar om hur människan mår i psyket, och vi har alla ett psyke, som kan haverera, på grund av kriser som uppstår eller mera bestående trauman som satt djupa spår, så är det kö till psykiatrin. Det finns olika former av behandlingar inom det alternativa, såsom healing, regressioner, hypnos  osv och många kurser till ett självförverkligande där man kan hitta bitar i sitt livspussel. Det kan vara skogens helande krafter, som att bara befinna sig i den..att försöka välja bort ”problemseende” och istället fokusera på att skratta och göra ngt gott för andra..möten med människor, vanliga medresenärer, där man känner igen sig..böcker man läser om olika livsöden och förslag på vägar ut ur bekymmer..självterapier i skapandet med den kreativa sidan, såsom konst, hantverk och skrivande..Men inget är intakt eller universalt. Sakta, sakta läker tiden och det är alltid en resa på vägen.

De finaste verkar ändå vara att få förståelse, vart man än vänder sig eller vilken form man än väljer, att känna sig förstådd, i vad det än månde gälla..känna igen sig, bli accepterad, respekterad i hur man faktiskt känner det..då kan mycket hända, mycket läka. Vi vill alla ha bekräftelse på något vis, oavsett..det är vackert med empati..att orka lyssna..att orka finnas..att ge tid. Det löser inte alla problem, men det ger ändå en skön känsla att man är verklig och kanske slipper känna sig konstig. Det är oxå fint att känna sig behövd..kanske bidrar det till ett läkande.

Det är inte alltid lätt att bryta tankar, de pågår inuti ens huvud, och alla bär vi på någonting..vem skulle vara befriad från det? Dagar då vi sluter oss och går inåt och snurret av tankar går inte stoppa oavsett hur mycket hjälp eller teorier det än finns att tillgå. Ibland kan man bara inte göra något åt det..kanske kan man förtränga genom att skynda vidare i alla måsten och förskjuta för en stund. Sen lever vi alla i olika verkligheter och vems som är mer verklig och rätt än någon annans, kan man ju undra. Det finns kanske dolda mallar eller mer synliga och uppenbara för hur man bör vara, vad som anses normalt eller inte..Ingen vill väl helst att deras inre kaos ska lysa igenom för allmän beskådan, just för rädslan att bli betraktad som underlig..hur många gånger om dagen säger man inte att allt är bra, fast det inte är så..

Vi känner alla igen detta korta samtal som många gånger bara är en inlärd artighetsfras och just inget mer:

- Hej!

- Hejsan.

- Hur är det?

- Bra!!!

Och sedan går man vidare i samtalet om vad det nu än gäller, även om man mår skit..men man berör inte hur man innerst inne känner sig..och självklart ska man få ha sin privata sfär och rätt till att svara såhär..klart man inte ska behöva eller ens vill att andra ska ha reda på..Säger man att allt är bra, slipper man ju oftast följdfrågor..och vissa människor skulle ändå inte bry sig, orka hantera eller ens vill det..var och en bär på sitt och Jantelagen lever vidare i allra högsta grad inom oss, mer eller mindre.