Det är märkligt att känna tiden rinna ifrån..vara iakttagare men passiv..medveten men stillsam i ett flöde som pågår..livets vatten..som vi alla består av..så jag söker mig till vattnet i alla dess former..det är viktigt detta starka element..jag ser dess flöde och känner det inuti..och nu är behovet starkare än vanligt..det viskar, det bubblar, det forsar, detta vatten som rinner vidare och hela tiden kommer nytt..en ström av starkt liv som jag känner med min hand, när jag låter det kallt och friskt, beröra min hud och bli delaktig i denna styrka..Moder Jords heliga källor, hennes andetag vinden och hennes jordhud..

Tiden försvinner och den upprepas och kommer igen..jag andas och tröstas i samma andetag som hennes..vi håller fast och vi släpper, vi hämtar kraft och vi tappar..Livet..det är livet precis som det är. 

Måste akut ha skog idag..se träden..andas med dem..känna på dem..se himlen runt, uppleva de dansande löven som faller.. kan jag nog tacka skogen hur den är skapad,  så perfekt, så underbart perfekt. Och vattnet som rinner omkring,  hela tiden rör sig, sköna rörelser..idag måste jag gå där, stå där..jag o hunden. Umgås med skogen o vattnet, vågorna o löven..tillsammans. Bli ett, bli två..vördnad o respekt över friheten..friheten finns fortfarande..

I Skogens stilla fridfullhet grep de tag långt där inne i mitt undangömda hjärtas rum.
Känslan kom ikapp igen, som den så ofta gjort, och plötsligt blev allt så klart och synligt i att de är livsgnistan som fattas mig. Jag blev berörd..på gränsen till ledsen, och insåg att jag måste tvinga mig själv att gå i stunden..för annars hade benen svikit mig och jag ramlat gråtande i den redan våta mossan..

..det är djupt..

..vet om hur djupt det är allt jag burit inuti så många år..så många år som gått av ihållande smärta att livsgnistan försvunnit.

Jag märkte inte att det skedde,
jag märkte inte när,
utan förstod min tomhets innehåll först ett par år därefter..hade försökt så många gånger att förstå varför jag inte fick till livet riktigt, trots min medvetenhet om så mycket annat. Men till sist insåg jag vad som skett med mig..stilla hade gnistan dött fast livet fortsatte ändå..

Vad hjälper det då att jag gråter..vad hjälper de då att jag faller i mossan, vad hjälper det då att jag skriker..vad hjälper det då att protestera, eller att du protesterar eller nån annan..vad hjälper goda välmenta råd..vad hjälper? Det lönar sig inte att bråka..gnistan är släckt och jag har ingen aning hur man tänder den..ingen aning..tydligen kan man leva vidare….göra samma, göra nytt, göra livet ändå..Den glädje, spänning, hopp eller framtidstro som jag en gång känt, finns inte på vägen längre, utan allt är förändrat, väldigt annorlunda, de som fanns, finns inte med på samma sätt i någonting.

Jag till och med känner mig dum för jag inte kan finna den, men vad hjälper det? Jag gör andra ledsna och handfallna, kanske förstår de inte vad jag menar, när jag inte ens vet själv, bara att de går att fortsätta framåt.
This became me, even how hard it was to accept och svaret på hur en livsgnista återföds finner jag inte…

..kanske finns de dom som skrattar åt mig, fnyser åt mig, för visst är de märkligt..
du har säkert ett råd eller två, åt vilket håll jag ska gå.
Dramatik? Nej, faktiskt inte, bara så allt blev med mig. Kanske har en del svårare än mig att inse detta!!! De kan skälla på mig..lämna mig eller döma mig för denna förlust..egentligen spelar det ingen roll, för vad mer kan man förlora efter det, som är större än förlusten av livsgnistan?