När min dotter och hennes son,blev utkastade förra året,genomgick vi en tuff tid med blandade känslor,det var mycket sorg och tårar…och denna händelse har medfört många nya prövningar…T ex har vi sett vilka som verkligen är våra äkta vänner…Bra i och för sig,men ett tråkigt sätt att få vetskap om detta!

Det är fruktansvärt att se sin egen dotter bli så jäkla kränkt, (därför att det medför så mycket onödigt som i slutändan drabbar lilla barnbarnet) och varför ska han komma i kläm,han har inte bett om detta…Under hennes relation med denna familj hände det många tråkiga och jobbiga händelser,det var mycket bråk och väsen…och det är ju aldrig bara ens fel att två träter…MEN, hon och lille bebisen förtjänade ändå inte att bli utslängda…INGEN FÖRTJÄNAR EN SÅDAN BEHANDLING!!! 

Dessutom florerar det fortfarande många åsikter om vad som VERKLIGEN hände den där dagen,22 mars 2008…så sanningarna är olika och går verkligen isär…Det klart att ingen som kastat ut någon erkänner,för inte låter det bra eller hur?

Det borde finnas bättre sätt att avsluta en relation på om man fått nog av varandra och insett att man inte orkar mer!!!!!

”När det finns barn inblandade borde bägge föräldrarna sätta sig ner och prata genom situationen om de inte kan leva tillsammans längre…I samförstånd bör de inse att för barnets bästa är en separation tyvärr nödvändig,då inga andra lösningar fungerar längre…sedan bör de TILLSAMMANS leta efter en bostad åt den förälder som ska ha barnet boende hos sig…Eftersom man är förälder på livstid,bör man hjälpas åt för barnets bästa,trots att relationen som älskande par har upphört…Man har fortfarande ett gemensamt ansvar och det är barnet…

Och som i min dotters fall,om hon blir utslängd och därmed kränkt,mår hon dåligt och då drabbar det barnet att behöva se en ledsen mamma…

Så kontentan är:  OM DEN FÖRÄLDER DÄR BARNET BOR,MÅR BRA,MÅR OCKSÅ BARNET BRA OCH DET BORDE LIGGA I DEN ANDRE FÖRÄLDERNS INTRESSE.”