En intressant betraktan
Att ha jouren är sannerligen intressant,eftersom kontakter knyts och jag lär känna nya medsystrar som lär mig att empati är den egenskap som kan expandera ju mer den tränas…En av dessa kvinnor bad mig efter en tids kontakt,att sätta ord på mina betraktelser,med utgångspunkt av hennes historia…Så med hennes medgivande kommer nu en liten berättelse gjord av mig:
”En kväll när hon som vanligt står där framför badrumsspegeln och möter sitt sorgsna ansikte,undrar hon vem hon egentligen blivit…åren har gått…Och nu ser hon kvinnan som är härjad och trött. Avsminkad. Blek och grå,står hon där mitt i medelåldern med bittra rynkor kring munnen. Det är då det händer. Stunden blir magisk. …Hon provar att le… Le mot sig själv i spegeln…Då skymtar hon en annan kvinna…Finns hon där på riktigt? Plötsligt känner hon för att skratta åt allt som hänt…skratta åt övergrepp,misshandel,skillsmässor och svek,sorger och trauman,bara skratta åt allt. En ny känsla…absurd…men lockande. Så många år har hon varit den ledsna kvinnan som insett att hennes liv runnit bort och allt hon gjort var att försöka läkas och bli hel…men istället har hon blivit bitter!Det är resultatet!!! Hon har gråtit floder,dammar och vattenfall. Hon har varit arg,så arg. Hon har skrikit så hon tystnat. Hon har tvivlat på livet och känt olust. Haft livsångest istället för dödsångest. Hon har trott sig vara galen. Och nästan gett upp… Men har hon skrattat? Skrattat ut på riktigt? Vägen som varit så krokig och svår,så snårig och full av faror och skräck,dagar och nätter som avlöst varandra utan att hon märkt sol eller regn… Sorgen som varit inpiskad i huden,så djupt att den gjort henne hudlös. Men nu står hon där och kollar på ett leende. Så varför inte skratta? Det kanske är det enda som finns kvar att göra? Så läkande,så befriande känsla. Tja,varför inte våga prova…att få skratta ut från hjärtat…rakt ut…vad kan vara skadligt med det? Kanske några skratt om dagen,åt all galenskap som hänt genom åren,kommer vara den bästa medicinen på all smärta och sorg…”