…och det är den närstående begravningen som håller mig vaken…Vår älskade Anki…

Det är hennes kropp, som ska läggas i jord. Själen är fri för nästan en månad sen. För hennes själs närvaro känns, tydligt och klart, när hon gör sina besök…och ändå kan jag tvivla…vad är det med mig?

Varför tvivlar jag? Jag vet ju…jag har min tro…detta känns som ett svek inuti mig själv,för jag borde inte ens ha dubbla känslor…I slutet av hennes cancer, sista tiden hon fick vara hemma, när vi talade om döden, så sa jag flera gånger:

”Om du dör,lova då att du hör av dig till mig,bekräfta att det finns en annan värld,lova mig det och att vara riktigt tydlig så jag fattar att det är du…Ok,lova det,Anki?”

Och hon svarade mig samma svar varje gång, samtidigt som hon log:

”Ja jag lovar,det ska jag!!!”

Och det kanske låter konstigt, men sedan skrattade vi…Anki visste dessutom om min andliga tro…hon visste jag kan se och förnimma…Och ändå tvivlar jag nu…Tänker mycket på varför, kanske för jag inte vill hon är död, vill inte riktigt fatta att hon inte någonsin kommer vara fysisk här som min väninna mer. Ser ju allas sorg efter henne…vilken funktion hon haft för var och en av oss. Hon var en människa som satte spår, hon kunde tända glimten i människor. Jag vet ju att liv och död går hand i hand, det är naturligt, men förlusten rent fysiskt är tung, samtalen och kreativiteten. Det blir en jättesaknad efter Anki…och jag är inte ensam om att sakna. Hon hade sin plats för var och en av oss. På olika vis. Mer eller mindre. Jag är ju inte heller ensam om denna ständiga bearbetning inuti att verkligen inse att hon är fysiskt borta…Hon gör många försök att förmedla sig tydligt, precis som jag bad henne och som hon oxå lovade. Hon fullföljer sin del och så tvivlar jag!!!! Jag känner ju i mitt hjärta att det är hon och jag vet att hjärtat inte går vilse utan bär på sanningen.

Om ett par dagar, går vi i svarta kläder, precis som hon önskade sig sin begravning. Blommor i rött och vitt och en svart kista…Vi kommer kanske känna doften av saltstänk när vi tar ett farväl vid graven…Anki älskade sitt hav…egentligen vill jag säga att hon älskar havet…hon finns ju fortfarande, men inte så som vi önskar, men hon är ju fri från kroppen, som var sjuk och smärtande…Varför är jag egoist att önska tillbaka henne till de fruktansvärda plågor hon hade?

Hennes älskade hav, vatten, som står för djupa känslor…Det stora vilda ostyrda havet får nu ha hennes trötta, sargade kropp nära sig…Detta avsked måste vi göra där i kyrka och på kyrkogård…Klart att det tar emot, det tycker vi alla…ingen av oss vill egentligen tänka att hon ligger inuti kistan, inte Anki. Men ingen av oss som älskar henne, kommer undan…ytterligare en sorgbearbetning ska ske för oss allihop.

Jag är utbildad kvinnojourskvinna, så nu kan min mobil ringa när som helst. Dygnet runt. Med en lätt omkoppling från kontoret, så kommer samtalen till mig…men givetvis är jag glad så länge det inte ringer…inte för jag är lat och vill komma undan min tur på listan, utan för jag önskar att tystnaden betyder att ingen kvinna blir utsatt för våld.

Men jag vet också att tystnaden kan ha andra förklaringar…kvinnan VÅGAR inte ringa. Eller KAN inte komma åt en telefon. Ringer en annan jour, pga en önskan att vara ANONYM. Tror att våldet ska UPPHÖRA. Det finns en mängd anledningar som kan göra att min mobil förblir tyst. Många fler än man kan ana.

Om det ringer…så ska jag lyssna, vara stöd, vara medmänniska. Om kvinnan ber om boende ska jag erbjuda det…kanske har hon också barn som givetvis är välkomna.

Det  finns många historier och öden…alla är gripande…jag är en medsyster som finns…en liten stund är jag i andra änden av telefonen…som en klippa…och med ett vänligt lugn. Det handlar om dödshot, psykisk eller fysisk misshandel, olika sexövergrepp…ja kanske allt på en gång.

Kvinnan pratar faktiskt om sitt liv, hennes integritet blottläggs och det får jag inte glömma. Hon ger mig ett förtroende. Hon behöver inte säga sitt namn om hon endast behöver ett samtal…hon får lov att vara mittpunkt, hon får lov att gråta och hon får lov att vara stenhård. Hon får helt enkelt vara som hon är…Samtalet är frivilligt. Allt e ok!!!

Att vara kvinnojourskvinna är också frivilligt…Vi finns som stöd. Vi tvingar ingen till något.