…och det är den närstående begravningen som håller mig vaken…Vår älskade Anki…

Det är hennes kropp, som ska läggas i jord. Själen är fri för nästan en månad sen. För hennes själs närvaro känns, tydligt och klart, när hon gör sina besök…och ändå kan jag tvivla…vad är det med mig?

Varför tvivlar jag? Jag vet ju…jag har min tro…detta känns som ett svek inuti mig själv,för jag borde inte ens ha dubbla känslor…I slutet av hennes cancer, sista tiden hon fick vara hemma, när vi talade om döden, så sa jag flera gånger:

”Om du dör,lova då att du hör av dig till mig,bekräfta att det finns en annan värld,lova mig det och att vara riktigt tydlig så jag fattar att det är du…Ok,lova det,Anki?”

Och hon svarade mig samma svar varje gång, samtidigt som hon log:

”Ja jag lovar,det ska jag!!!”

Och det kanske låter konstigt, men sedan skrattade vi…Anki visste dessutom om min andliga tro…hon visste jag kan se och förnimma…Och ändå tvivlar jag nu…Tänker mycket på varför, kanske för jag inte vill hon är död, vill inte riktigt fatta att hon inte någonsin kommer vara fysisk här som min väninna mer. Ser ju allas sorg efter henne…vilken funktion hon haft för var och en av oss. Hon var en människa som satte spår, hon kunde tända glimten i människor. Jag vet ju att liv och död går hand i hand, det är naturligt, men förlusten rent fysiskt är tung, samtalen och kreativiteten. Det blir en jättesaknad efter Anki…och jag är inte ensam om att sakna. Hon hade sin plats för var och en av oss. På olika vis. Mer eller mindre. Jag är ju inte heller ensam om denna ständiga bearbetning inuti att verkligen inse att hon är fysiskt borta…Hon gör många försök att förmedla sig tydligt, precis som jag bad henne och som hon oxå lovade. Hon fullföljer sin del och så tvivlar jag!!!! Jag känner ju i mitt hjärta att det är hon och jag vet att hjärtat inte går vilse utan bär på sanningen.

Om ett par dagar, går vi i svarta kläder, precis som hon önskade sig sin begravning. Blommor i rött och vitt och en svart kista…Vi kommer kanske känna doften av saltstänk när vi tar ett farväl vid graven…Anki älskade sitt hav…egentligen vill jag säga att hon älskar havet…hon finns ju fortfarande, men inte så som vi önskar, men hon är ju fri från kroppen, som var sjuk och smärtande…Varför är jag egoist att önska tillbaka henne till de fruktansvärda plågor hon hade?

Hennes älskade hav, vatten, som står för djupa känslor…Det stora vilda ostyrda havet får nu ha hennes trötta, sargade kropp nära sig…Detta avsked måste vi göra där i kyrka och på kyrkogård…Klart att det tar emot, det tycker vi alla…ingen av oss vill egentligen tänka att hon ligger inuti kistan, inte Anki. Men ingen av oss som älskar henne, kommer undan…ytterligare en sorgbearbetning ska ske för oss allihop.