Mitt hjärta är rött och jag kan ÄLSKA

så livfullt och lekfullt

♥

Och vingarna är där

Jag använder både dom och mitt hjärta

♥

Jag vill känna att jag lever..förstår du det?

♥

Att öppna upp sitt hjärta är ett pågående arbete faktiskt..ngt aktiverar processen, därefter gäller det att bibehålla öppningen..det är inte bra att ha svängdörrar!

När man verkligen älskar ngn, låter man själens fantastiska ljus lysa på sin älskade..precis som solen ger liv..och man möter alltid människans själ innan man möter hennes kropp.

♥

Mitt hjärta blöder,det droppar blod..jag försöker hindra genom att hålla för,men det sipprar igenom och gör allt rött..igen.

Kärleken som är så varm och vacker,prövar mig..gamla,envisa sår gör sig påminda,onödigt hårt..jag känner mig ensam då..känslor av övergivenhet,att inte passa in,inte duga,inte ha värde nog..jag gråter för det gör så ont..jag blir förbannad för mina skor är trasiga..och får mig att snubbla över dessa trösklar.

Kärleken tar fram det som är oläkt..

Jag är inte förvånad över orsak och verkan..men ledsen över tiden,det tar sån tid att lägga till rätta,åtminstonde så gott det går..Inte kan jag fly,inte låtsas utan bara vara den jag är..den som vill läka och utvecklas..men den snälla,varma kärleken tar tid att förstå och på resan snubblar jag i mina trasiga skor..

”…något påminner mig..jag känner osäkerheten smyga in..känner smärtan komma tillbaks..den  slingrar sig likt en orm runt min hals..får inte luft..ångesten kommer och hugger upp hål i mitt hjärta,fler hål..jag vill inte vara med, jag vill få luft..så jag istället kan berätta att nu kommer såren tillbaka..håll om mig nu..lyssna på mig..säg att det inte är så längre..säg att du älskar mig,säg orden precis när jag gråter och blir osäker..se spökena ihop med mig, för de finns där och jag är så rädd..så rädd för att alltid bli ensam med dem..vill inte bli övergiven när de kommer..vill känna att vi är två som delar..allt.

…Det är så svårt att gå i trasiga skor”

Jag är mycket sorgsen över att min barndom lärt mig hur det är att uppleva djup förnedring av upprepande kränkningar så jag förhandlat om mitt liv..känna värdelöshet så många gånger att jag tappat räkningen..Jag har inte funnit mitt värde ännu..Förlåter mig själv för jag inte gjort det..ställer mig upp varje gång jag snubblar..men ledsen är jag över svekens ofantliga skador..jag försöker finna det som en gång förintats inuti mig själv..men vill inte jämt gråta ensam..vill gråta mot axeln..i famnen..inte bli lämnad som i barndomen..ensam med tårarna där ingen brydde sig,där alla blev tysta,där ingen såg hur ont det gjorde..Den tystnaden är fasansfull..

Vill ha den varma kärleken nära mig..så jag sakta vågar tro på att jag kommer läka även dessa sår..