Jag skriver mycket om människans jordliga öden, mina egna men oxå med inblick utifrån ett filosofiskt perspektiv.. Om meningar och starka upplevda känslor..Om andligheten som finns, en utveckling att välja/stå passiv inför, men en högre makt som dock påverkar.

Villkorslös kärlek och sanning..två av grundpelarna..vi är många som är medvetna om dessa ord..det lärs ut på kurser och står att läsa i böcker. Just nu skakas många om i Sverige eftersom det skett en handling som föll utanför sanningens ram och tilliten brast..människan är arg, chockad, ledsen..och såklart blir det följden. Handlingen i sig är naturligtsvis inte bra. Denna nu omtalade man är min vän, oxå hans fru. Jag älskar dem. Jag försvarar ingen, inte ens mig själv..men ju högre man sätter en människa, desto längre ner faller den om ”fel” avslöjas. Och vad är vi egentligen, trots andlig tro eller inte, jo vi är just människor med fel och brister. Hur mkt andlig lärare man än jobbar som, så är läraren människa fortfarande.

 Om en människa går vilse i livet bör vi finnas där och visa vägen..även då vi tycker någon gjort ”generalfel”, ja ju större ”fel” desto mer hjälp behövs..

Den villkorslösa kärleken ruskas om sett ur mänskligt perspektiv..trots att ett högre syfte kanske spelar här bakom knuten..vem förändras frivilligt, eller tillräckligt snabbt nog? En djupare utveckling gör sig aldrig själv, inte ens hos oss troende. Människan har fortfarande sin fria vilja och vi har alla ett ego, större eller mindre, som håller emot eller helt enkelt fattas vi förmågan att gå vidare trots vi vill..ja hur gör man? Vad kan den villkorslösa kärleken innehålla som vi knappt nuddat vid..Är det dags att lära in nästa fas av detta? Kanske har vi allt för länge mest fått säga orden, nu prövas de uppenbarligen om vi alla håller måtten.

Något, någon måste skaka om oss. och ganska rejält, innan vi ser att det finns inget tak. Vad innebär det att vara medmänniska, finns vi där tillräckligt? Vad innebär det att älska villkorslöst, gör vi det tillräckligt? Kanske denna händelse ska visa oss ett större sammanhang eller osammanhang av sanningen. Isåfall är många av oss elever igen inför den handling han var den som utförde..så de som inte kommer gå på fler av hans kurser, har automatiskt hamnat på kurs ändå..För det finns  möjlighet att se och lära ett högre syfte här i denna historia.. alla upprörda känslor och personangrepp tycks gå förlorade bortom förlåtelsens finstämda verktyg, och även att förlåta är bortglömt..annars är det ju oxå ett nästan för ”populärt” begrepp inom andliga sammanhang. Alltså har vi satt ett tak vad som är godtagbart. Men om alla är medvetna om sin roll och var och en står för sitt, och då menar jag alla, så ska vi finnas där istället och hjälpa, och automatiskt hjälper vi oss själva vidare.. Nu testas vår egen styrka och ståndpunkt..kan vi stå upp starka ensamma eller måste vi falla in som anhängare till de som känner sig mest lurade och svikna..Eller ska vi ta och göra ngt positivt, hörde vi alla samman eller hur var det nu?

När man istället hjälper en människa, oavsett vad den gjort, kommer en förändring som är god för hela livscirkeln, eftersom vi alla hör ihop…MEN OM VI VÄLJER ATT VARA ILSKNA OCH NEGATIVA och uteslutande, ja vad händer då, jo det är så krig startas. Varför har vi krig i världen?

Så när ett högre syfte kommer..alla stora händelser som skakar om vår grund, vill visa oss att begränsningar är till för att upplösas, går vi inte vidare to the next level, så ser universum till att så sker, men något, någon måste röra om i grytan så reaktioner startar och gammalt upplöses så vi får möjlighet att se längre, och det som händer är inte alltid trevligt, underbart eller lättförstått och det har varit så i alla tider med människans utveckling att vi hamnar i situationer som är hårt prövande, det gör ont och det är svårt, men sedan kommer något gott även ur den mest omvälvande kris..vi får alla lära mer av den universella andliga existensens verklighet kring vad villkorslös kärlek, tillit, förlåtelse och sanning är.

Mitt hjärta blöder,det droppar blod..jag försöker hindra genom att hålla för,men det sipprar igenom och gör allt rött..igen.

Kärleken som är så varm och vacker,prövar mig..gamla,envisa sår gör sig påminda,onödigt hårt..jag känner mig ensam då..känslor av övergivenhet,att inte passa in,inte duga,inte ha värde nog..jag gråter för det gör så ont..jag blir förbannad för mina skor är trasiga..och får mig att snubbla över dessa trösklar.

Kärleken tar fram det som är oläkt..

Jag är inte förvånad över orsak och verkan..men ledsen över tiden,det tar sån tid att lägga till rätta,åtminstonde så gott det går..Inte kan jag fly,inte låtsas utan bara vara den jag är..den som vill läka och utvecklas..men den snälla,varma kärleken tar tid att förstå och på resan snubblar jag i mina trasiga skor..

”…något påminner mig..jag känner osäkerheten smyga in..känner smärtan komma tillbaks..den  slingrar sig likt en orm runt min hals..får inte luft..ångesten kommer och hugger upp hål i mitt hjärta,fler hål..jag vill inte vara med, jag vill få luft..så jag istället kan berätta att nu kommer såren tillbaka..håll om mig nu..lyssna på mig..säg att det inte är så längre..säg att du älskar mig,säg orden precis när jag gråter och blir osäker..se spökena ihop med mig, för de finns där och jag är så rädd..så rädd för att alltid bli ensam med dem..vill inte bli övergiven när de kommer..vill känna att vi är två som delar..allt.

…Det är så svårt att gå i trasiga skor”

Jag är mycket sorgsen över att min barndom lärt mig hur det är att uppleva djup förnedring av upprepande kränkningar så jag förhandlat om mitt liv..känna värdelöshet så många gånger att jag tappat räkningen..Jag har inte funnit mitt värde ännu..Förlåter mig själv för jag inte gjort det..ställer mig upp varje gång jag snubblar..men ledsen är jag över svekens ofantliga skador..jag försöker finna det som en gång förintats inuti mig själv..men vill inte jämt gråta ensam..vill gråta mot axeln..i famnen..inte bli lämnad som i barndomen..ensam med tårarna där ingen brydde sig,där alla blev tysta,där ingen såg hur ont det gjorde..Den tystnaden är fasansfull..

Vill ha den varma kärleken nära mig..så jag sakta vågar tro på att jag kommer läka även dessa sår..

Vad är livet?

Det kan vara både hårt och det kan vara skönt att leva…Och varje person har sina egna ögon att se livet med…Vi är färgade av vår uppväxt, intryck, avtryck och upplevelser tillsammans med andra människor…så först när vi ser att vi själva kan styra mer än vi tror kan livet börja formas av oss själva.

Gamla värderingar, påförda och inlärda beteenden kan korrigeras…Det blir en ny resa genom livet som innebär en större obduktion…

Livet i sig är en resa…alltid.

Ibland färdas vi framåt och ibland bakåt…Vi älskar, vi hatar, vi gråter och vi förlåter…Människor kommer, människor går ut och in i våra liv…Vi möter sjukdomar…vi möter liv och vi möter död…Ingen slipper undan…

Vi kan ha en tro eller inte…vi kan se mening…Vi kan förbanna…vi har rätt att tvivla…Vi har den fria viljan och vad vi gör med den är var människas ensak…men om vi sätter pilar i andra, får vi inte glömma att de går att dra ut igen…Och det är viktigt att träna på moral och empati…Vi behöver inte älska alla, men inte heller skada eller göra illa.

Säg mig, ska vi försöka ställa till rätta de vi förstört på jorden…vår Moder Jord…Allas Moder, som föder oss, som ger och ger, till oss alla…Säg mig, när ska vi börja, när?

Ska vi bara tänka på förändring eller ska vi handla, börja agera??? Ska vi kriga alltid, stora eller små krig, vart ska de leda till?

Varför måste vi människor göra varandra illa, svika och bedra…Lögner och otrohet…Varför??

Vi bär sorg, vi bär glädje och framförallt bär vi dåtid, nutid och framtid i samma ryggsäck och innerst inne är vi alla bara människor, just människor…Vi formas och förändras och vi stannar och så formas vi och förändras och vi stannar…om igen och om igen, the life goo’s on…De handlar inte om att bli perfekt!

Vem är normal? Vad är normalt?

Och ibland är vi starka och ibland är vi svaga…men vi har varandra, varför ska det vara så svårt att lära sig och förstå???

Det finns medmänniskor med stora hjärtan…det finns goda människor…det finns glada människor med visioner…det finns ögonblick av lycka…En vänlig kärleksfull människa utan baktankar är något mycket vackert…

Vi som delar samma jord, lär oss samma saker, antingen nu, om ett tag eller i ett annat liv…därför finns det ingen anledning till avundsjuka eller missunsamhet…De vi tror lever utan problem nu, kanske har rätt till vila i detta liv…Vissa prövas extra hårt, de är i livets universitet, som vi alla ska gå förr eller senare…

Och jag, är inte annorlunda jag heller…jag är en människa på min resa genom livet…i min ryggsäck vilar sorger och glädje, blandat…och jag har gjort människor illa och jag har varit på höga hästar och jag har fått ramla ner och be om hjälp…jag gråter och jag skrattar…ibland gör livet ont…ibland är stunder av lycka nära…Jag är inte klar med mina erfarenheter eller lärdomar, blir jag det någonsin?

Vem är det?

Jag är ivartfall inte på semester denna gången jag är här på jorden….jag är här för att jobba, med mig själv…jag är här för att lära…Du ser inga vingar på min rygg…Alla änglar bär inte vingar…Men glöm ändå inte, det är jag som är Guds djärvaste ängel…