Jag har levt med ett jävla as, ett monster utan goda känslor.
Han var full med ondska och motvalls.
Massa jävelskap alltid.
En riktig idiot.

Han njöt av att skada och göra illa, så sjuk.
Han kastade av mig från vägen brutalt.
Min väg.
Jag är på min väg igen och har lämnat honom bakom mig.

Jag kan inte nånannanstans
visa mina känslor fullt ut för det är inte accepterat.
Här är det ok. Här tillåter jag.
Tillåter mig från min egen kärleksfullhet att uttrycka den stora sorg jag har för mitt nuvarande mående.

”Kära Ingrid,
det är dags att älska dig själv så som du längtar efter att någon ska älska dig.
Någon är du själv.
I din kärlek dömer du inte. Du blir inte arg på dig, trots du tappat tron.
Du låter dig få känna hur slut du är efter allt.
Du förstår dig själv.
Du ställer upp och finns ödmjukt och tålmodigt.
Du accepterar och respekterar alla dina svåra känslor som ingen annan vill höra eller möta hos dig.
Du är nu din enda och bästa vän, hela vägen, hela resan;
hur den än må fortsätta.”

Har sån ångest, jag vill inte den tar över, det är otäckt.
En känsla som kallas ångest vill berätta nåt, göra mig uppmärksam. Många beskriver ångest på det viset och det är logiskt, jag kan förstå det. Och tack för min kropp berättar för mig. Men vet inte hur jag ska ta hand det riktigt. Rädslan tar över. Rädslan för vad som ska hända när ångesten kommer.
Känner mig så otrygg när jag får ångest. Rädd för jag ska ramla ihop, inte klara mig själv, få ännu mer smärtor, dö…
Önskar det fanns en tröstefamn att våga och kunna vila i. Läka i.