I de vindlande gångarna möter jag mina minnen
rörda
orörda
på trasiga ben, med trasigt hjärta och trasigt huvud
gör jag mig friare, lite i taget

Livet står inte still
under tiden

Jag andas i kärlekens närhet
långt borta från de oälskade timmarna
och förundras över de människor som säger att
de läkt snabbt…
…de gör inte jag.

De finns en skuld i de
…att vara kvar…
i de vindlande gångarna
fortfarande

Ja jag är inne
kvar
men så kommer jag oxå finna vägen ut
för jag fann vägen in

Jag tror de är svårt för andra att förstå att livsgnistan kan försvinna.
Och jag har full respekt för de.
Men jag har å andra sidan ingen jag behöver stå till svars inför,
eller minsta anledning att övertyga någon vad gäller något.
Den enda jag behöver vara klar och tydlig mot, är endast mig själv.

Och som jag tidigare skrivit,
så vad kan man mer förlora som är större än att förlora livsgnistan?

Så mycket annat har försvunnit tidigare under mitt liv.
Det första var familjen ~ trygghetens plattform.
Att vara ensam trots att de ”fanns” en mor, en far, syskon och en släkt.
Så himla vilse har jag gått därefter.

Övergreppen har duggat tätt.
Dö inuti.
Förlora sig själv.

Tiden gick åt till att få luft.
Försöka överleva.
Finna sitt värde som människa.
Bekräftelse.
Att duga.
Att kunna.
Att våga!

Ett helt liv blev taget ifrån.
Ännu hämtar jag tillbaka detta liv.
Jag vill ha tillbaka mig själv,
rätten till att vara jag som en hel människa.
Iaf helare.