Det har tagit en sån tid att förstå
att jag är i samma situation som jag alltid varit.
Jag är ledsen nu.
Djupt sorgsen.
Jag har försökt, hela tiden.
Försökt att må bra.
Det är tydligare nu att jag inte alls mår bra,
inte på något sätt.
Jag har levt mellan hopp och förtvivlan.
Det gör så ont, allteftersom känslor sjunker in.
Känns som jag lurat mig själv, intalat mig själv
att du var annorlunda än alla andra jag mött.
Jag har inte förstått vidden av hur felprogramerad
jag är.
Jag har kämpat så länge,
orkat lite till och lite till.
Pressat mig själv tills jag tog slut.
Alldeles maniskt försökt och försökt i stor förtvivlan.
Min självkänsla och mitt självvärde är så nertryckt.
Jag har velat bli älskad så mycket mer,
så mycket mer.
Jag har varit så upptagen av att vilja ha kärlek
av dig att jag glömt att älska mig själv nog för
att vara rädd om mig själv.
Det har gjort så ont i mig hur du behandlat mig att jag nästan trott att det är mitt eget fel,
att jag inte är värd bättre,
att jag får skylla mig själv för alla utbrott och allt
galet.
Det har gått alldeles för långt.
Jag mår riktigt dåligt.
Jag har blivit mycket trasig i huvudet dessa åren.
Sjuk i kroppen.
Traumatisk.
Panikslagen.
Ängslig och rädd för allt möjligt.
Osäker.
Uppgiven.
Jag har mycket att ta hand om.
Det finns en stor sorg att trösta och
försöka laga.
En outgrundlig sorg.