Det har varit en himla massa tjatanden in i huvudet på mig i åratal om hur dålig och hopplös jag är.
Som dagliga affirmationer har det upprepats och Farbror Skuld har såklart hejat på.
Dubbel effekt.

Oskyddad med låg självkänsla och med en stark medberoendepersonlighet, som innebär jag fått lära mig sätta andra före mig själv, har resultatet inte låtit vänta på sig.
Jag har tagit åt mig som en svamp och känt mig så värdelös och det har ökat på ett redan belastat skuldkonto.
Vem har slagit värst?
Andra eller jag själv?
Kombinationen är där.

Nu räcker det!
Nya insikter och ett uppstädande pågår.
NO MORE SHIT TO TAKE!

Jag har levt med ett jävla as, ett monster utan goda känslor.
Han var full med ondska och motvalls.
Massa jävelskap alltid.
En riktig idiot.

Han njöt av att skada och göra illa, så sjuk.
Han kastade av mig från vägen brutalt.
Min väg.
Jag är på min väg igen och har lämnat honom bakom mig.

Jag kan inte nånannanstans
visa mina känslor fullt ut för det är inte accepterat.
Här är det ok. Här tillåter jag.
Tillåter mig från min egen kärleksfullhet att uttrycka den stora sorg jag har för mitt nuvarande mående.

”Kära Ingrid,
det är dags att älska dig själv så som du längtar efter att någon ska älska dig.
Någon är du själv.
I din kärlek dömer du inte. Du blir inte arg på dig, trots du tappat tron.
Du låter dig få känna hur slut du är efter allt.
Du förstår dig själv.
Du ställer upp och finns ödmjukt och tålmodigt.
Du accepterar och respekterar alla dina svåra känslor som ingen annan vill höra eller möta hos dig.
Du är nu din enda och bästa vän, hela vägen, hela resan;
hur den än må fortsätta.”