Vilken resa jag gör.
Min livsresa är stark.

Jag vet inte längre om meningar hit och dit, men vaken är jag.

Min kropp är så trött,
trött efter allt den fått va med om.

”Mina förfäder och änglar, råder mig att se bortom det jag tror händer just nu. Jag ska inte låta mig luras av mitt ego eller mina tvivel!!!
Jag ska inte tro att jag är vilse eller har kört fast.
Nej, jag befinner mig helt enkelt i ett energimässigt väntrum, medan universum räknar ut en bättre väg än den jag nu är på. Ljusänglarna uppgraderar min energi så att mina upplevelser blir trevligare. Jag är påväg till något mycket upplyftande och lärorikt, så jag ska behålla lugnet och fokusera på målet.”

Ja med detta budskap kan jag orka lite till.

Jag har fått kunskap om min medberoendepersonlighet.
Ja den är basen.
När jag var liten lärde dom mig att andras behov var viktigast, inte mina alls. Jag fick inte ha några önskemål som skulle uppfyllas. Jag var till besvär om jag bad om ngt.
Allt dom gjorde var viktigt och jag bara kom och störde.
Typ så lärde jag mig att det skulle vara.

Jag blev stor och satte alla andra först.
Jag har inte ens varit sist…
Inte tagit hand om mina egna önskemål – och har jag gjort nåt på egen hand (för mig) så har jag känt och haft en jäkla skuld.

Detta är inte klart inuti mig.
Men jag kan SE det och förstå.

Jag har träffat skadade människor mest hela mitt liv.
Som jag vårdat och hjälpt.
Okej, nu ska jag läka allt elakt och jävligt som hänt.
Jag vill bli frisk.
Hälsan har fått betala.
Självkänslan är kass.
Jag vet inte vad jag vill utan att känna skuld än.
Men jag är på G.
Jag har vaknat upp och det är jag så stolt över.