Är i ett mycket vindigt Skåne och jobbar..inte för att blogga egentligen, men inatt var jag bra sugen på att kliva upp och skriva..men visste ju klockan skulle ringa tidigt..Det blir ett inlägg nu istället.

So here it comes……Alla dessa känslor jag bär som känslomänniska..ett helt liv, ett spektra, ett inferno…med andra ord, att vara levande.

Ja, så får jag trots allt se mig själv..Kan jag känna mycket, så lever jag!!! Känner att jag finns med ett guldhjärta som vill så mycket, vill så väl, vill uppleva intensivt och vara nära, nära..närvarande.

Vill inte vänta, det kommer inga sen. Livet är NU, NU, NU.

Har inte tid att vänta på känslor, känslor lever NU. Antingen finns de eller inte!!!

Känslor lever sitt eget liv..en del människor styr dem, låser in eller förnekar och vissa lever ut dem fullständigt, hela registret.

Jag längtar, längtar efter det underbara i att uppleva och att få bli upplevd. Men inte av vem som helst, jag är inte desperat. Hellre ensam med miljoner känslor, än ensam i en falsk tvåsamhet….för man kan ju inte bara längta efter ”någon”, för ”någon” finns inte. ”Någon” är bara en påhittad inom en själv..bättre att uppleva verkligheten och våga i den.

Jag vill inte förlora mig i väntan och hopp..inte leva i sagan, men gärna andas den..vill ha mitt guldhjärta blänkande och bländande..jag vill bry mig om alla de jag älskar och de jag kommer att älska..