Jag har lämnat mitt hem.
Mitt alldeles egna hem.

Den siste juli var det.

Många år har gått innan jag klarat av att lämna.
Att inse.
Att förstå ”klart” vad det handlat om.
Så pass klart att jag inser jag måste lämna.
Att det fanns ingenting i den relationen som är av kärlek.
Kärlek är inte att bli plågad, kärlek är att vilja väl.
Kärlek är inte att laga trasiga människor som skadar.
Med dig gick jag mer sönder än jag redan var.
Jag har inte förstått att akta mig för elaka människor.
Att lämna är nummer ett.
Genast faktiskt.
Inte hålla på att förstå och ge chanser!
Jag kan läka mig själv. Och det får alla andra också göra.

Att det inte handlat om att bara jag älskar mera och tillräckligt så blir allt bra.
Att jag inte är den värdelösa människa du behandlat mig som.

Jag är en medberoende.
En snäll person. Vill hjälpa. Vill förstå. Vill dela med mig.
…jag tar hand om allt…
Men jag då?
Jag tog inte hand om mig själv som jag borde. Trodde det. Men ingen aning om vidden. Det har jag inte än.
Jag har tagit ett steg bort från att va medberoende med en våldsam person.
Ett steg bort från många års psykisk misshandel.

Tålamod.
Jag behöver vila i tålamod.