Jag tror jag släppt mycket mentalt ”skräp”.
Och så anar jag att kroppen inte alls hängt med där.
Det visar sig tydligt.
Min kropp gör ont.

För att förstå vad jag bearbetar,
så får vi gå tillbaks i tidens bleknade gångar.
Vi hade en pappa som slog oss.
Det ingick i uppfostran att bestraffa.
Det gjorde så ont, för det gör det ju.
Faktiskt smärtade det någonstans varje dag, av gammal
misshandel och/eller av ny.
Jag var spänd i kroppen. När slagen träffar, spänner man sig. Försöker hålla emot med muskler och hud,
fast det går inte. Det är det som gör att kroppen förblir spänd..

Denna ständiga spändhet blandade sig med andra ingredienser, som rädsla, skräck, sorg, tårar, vanmakt, oro, nervositet och ilska.
Alla känslor jag skrivit här, även att ge uttryck för de blev jag bestraffad, varje reaktion.
I vår pappas värld var det mesta straffbart.

Jag har ”svalt”, därav är mycket nersvalt.
Och såklart tar det vägen någonstans att ha en barndom
på det vis.
DET SÄTTER SIG I KROPPEN!
Kroppen tar hand om det.

Jag har haft en smärtande kropp i så många år.
Min kropp lärde sig tidigt att lagra och kapsla in, då det ändå inte fanns någon som viljat lyssna till rösten som bad om nåd.

Första tecken på att jag ”svalt”, var symboliskt nog magproblem. Stor värk och smärta där.
Gå på toa var nästintill en omöjlighet.
Att vara spänd i kroppen så mycket blev även en smärtande nacke.
Första tecknen följer mitt minne och då är jag runt 3-4 år.

Jag har fortfarande ont i kroppen. Fortfarande tecken..
Nacken, leder, muskler, nerver, bindväv, huvud, benen, fötter, händer, axlar, armar och magen osv.

Det är dags att börja att lära mig släppa fysiskt.