Ja så är det.
Brutal är den fysiska misshandeln.
Långsam – är den psykiska.
Den upphör aldrig.
Som ett rovdjur, väntande, tålmodigt, lurar psykopaten på nästa stund.

På en och samma gång, kom svaret, ett och samma svar på alla de frågor som oundvikligt väckts under år efter år.
Så många förtvivlade tankar som irrat utan lugn.
Så mycket vädjan för att förstå den brist på ånger och skuld.
”Hur kunde han?”
Min längtan att bli fri, min längtan att få ro, min längtan att få helas; var så avlägset.
Nästan utplånad var jag.
Tiden gav inga svar.
Tiden gav en djup sorg.

Din stora hand,
kunde smekt barnets kind mjukt och lugnt.
Din stora hand,
kunde tryggt visat världen.
Den stora handen,
som slog,
de vassa orden som skar;

de minns jag.
Hur förvirrande var inte det?

Rösten, som förr var hård, tystnade, när händerna inte längre slog.
Rösten, som försökte låta len och uppriktig, var bara ett spel.
Ett spel för att få skära sönder och fortsätta sin misshandel;
sättet var bara ett annat.
Bara ett annat sätt att nå.

Svaret kom så många år senare.
Ett enda ord räckte för att förstå;
psykopat.
Så kom den känsla som alltid är lika efterlängtad som frid är.
Det blev alldeles lugnt och stilla inuti.
Jag gav dig ingen chans till makt mer.

Jag förstod vilken resa jag varit på.
Nu väntar en helt annan.