Jag tror de är svårt för andra att förstå att livsgnistan kan försvinna.
Och jag har full respekt för de.
Men jag har å andra sidan ingen jag behöver stå till svars inför,
eller minsta anledning att övertyga någon vad gäller något.
Den enda jag behöver vara klar och tydlig mot, är endast mig själv.

Och som jag tidigare skrivit,
så vad kan man mer förlora som är större än att förlora livsgnistan?

Så mycket annat har försvunnit tidigare under mitt liv.
Det första var familjen ~ trygghetens plattform.
Att vara ensam trots att de ”fanns” en mor, en far, syskon och en släkt.
Så himla vilse har jag gått därefter.

Övergreppen har duggat tätt.
Dö inuti.
Förlora sig själv.

Tiden gick åt till att få luft.
Försöka överleva.
Finna sitt värde som människa.
Bekräftelse.
Att duga.
Att kunna.
Att våga!

Ett helt liv blev taget ifrån.
Ännu hämtar jag tillbaka detta liv.
Jag vill ha tillbaka mig själv,
rätten till att vara jag som en hel människa.
Iaf helare.

Min käre vän Maths Blomqvist sa
”Denna gången ska barndomen dras upp med rötterna”!

Ja de är nog så att hur jag förtvivlat än försökt att göra mig av med smärtan,
har de inte lyckats.
Till fullo.

Tid
har de tagit.
Mitt liv har de tagit.

Denna gången vill jag lyckas.