Jag känner mig beredd att börja lära mig att leva.
Kärleken hjälper mig att förstå att de är dax.

Kärleken från dig/till dig.
Och kärleken till mig själv.

Någonstans på vägen,
genom livet
slutade jag leva.

Jag vet inte längre hur,
ja hur man lever, det är inte så enkelt faktiskt,
men jag börjar där jag tror de är rätt.

♦

Det är ibland nödvändigt att själv byta till ny väg i livet.
Du kan redan vägen du gått på länge.
Hur vet du det?
Jo för de händer inget nytt, de är inrutat, din vardag är samma som dagen innan. Du står still. Och du är inte nöjd. De känns inte bra. Du vill verkligen ha en förändring, men inget sker.
Vet du varför? Jo för du måste göra den, tillåta den själv.
Bestämma dig. Ändra kurs. Bryta. För du har ledsnat. Tröttnat. Tröttnat på dig själv, väntat på förändring runtomkring dig, trott andra ska göra de bättre eller enklare för dig, du har gett andra skuld.
Ingen behöver ha någon skuld. Det räcker tiden blir mogen bara och att du själv blir mogen för att påbörja.. Det är här du banar den nya vägen. Du inser du måste bryta dig loss. Att de hänger på dig själv. Ja faktiskt gör de ju det.
Proceduren innan denna insikt kommer, kan vara dryg, ta tid, din egen tid men även andras. De du kanske klandrat i ditt liv eller väntat på en förändring hos, men när känslan kommer till dig själv, då byter du bara väg, du har bestämt dig och de känns lätt och befriande.
Och spännande.
Lite skrämmande, men mest skönt att du äntligen ser att du nu kan gå vidare, äntligen!