Hela mitt liv har jag varit trasig som människa utifrån de upplevelser jag varit med om.
Dock har jag fått med mig en förmåga.

Förmågan är inblick.
Förståelse.
Insyn.
Kännedom.
Kunskap.
Vetande.

Först har de gjort ont.
Sen efter en tid har jag fått inblick.
Jag är tacksam inför detta för de hjälper mig på så många sätt,
speciellt att hela tiden gå vidare.
Det finns lärdomar även om priset är högt ibland.

Ibland går färden sakta.
Att ha förtröstan i svåra stunder är inte alltid lätt.
Men kanske de enda jag kunnat hoppas på inte ska överge mig.

En långsam färd genom ett svårt landskap,
kräver sitt tålamod
som inte alltid finns.
Att tappa tålamodet angående sig själv är svårt och även de,
mitt i allt,
kan fattas.
Försvinna.

Kärleken
prövar i nöd och lust.
Kärlekens band knyts för var gång ett delande sker.

Ett genuint band som flätas samman av alla de känslor som uppstår i delandets stund.

♥

Inblick…att se in…blicken inåt.

Och i kärlekens närvaro sker att min trasighet öppnar sig,
såret är fult.
Men vad annat kan man förvänta?

Tacksamheten vet inga gränser över att min trasighet sakta börjar helas
av dig, min älskade.
Och av att allt mer kunna älska mig själv.

♥