…bortbleknat, längesen fanns en tid, en svunnen tid av så mycket sorg och rädsla. Där smärtan gjorde sig påmind om traumatiska skador efter en våldsam barndom, fylld av spe och slag, mellanslag, påslag och dåligt avslag.

Det fanns en tid.
En tid då dået var nuet och framtid.
När ingenting läkte.
När tårar rann.
När röster tystnade.
När svälja var det enda.

Oavsett,så -
ett bubbel under ytan.
En upprorisk känsla.
En själ som ville fram,
bli sedd
(av sig själv)
älskad
(av sig själv)

”No more pain today
everything is full
of that gunshot victims bucket
- however you are loading, it can not be emptied”

That was then.

♥