…för egentligen har jag inga ord som duger att beskriva den kärlek som jag upplever…
ändå försöker jag.
Att få uppleva och att bli upplevd.
Tacksamhet.
Räcker det att säga tack?
Finns det några tack i världen som rättmätigt kan duga?
Ödmjukhet ~ nu vet jag det finns en djupare betydelse, men ordet saknas.
Livet ~ livet som pulserar, liv som känns på de plan en människa ska känna med sina sinnen, en själ som är lycklig i kroppens boning, den verkliga andemeningen bara ÄR…och ödmjuk är ett ord, en tillräcklig känsla fortfarande, visst, fast mjuk vore kanske en bättre verklighet..mjuka känslor.
Hänförd upplever jag hur det är att bli upplevd i tidens eviga strömmar.
Friskhet.
Jag tror bestämt att allting ändrat färg.

Nu.
Känner nu.

Morgondagen är långt borta.
Allting är nu.
Jag älskar nu.
Natten är här.
Och allting är svart. Det är faktiskt en vacker svart färg över allting. Den svarta nattens dunkel vilar utan att göra väsen av sig.
Det behövs inget väsen.
Allt ser samma ut imorgon, bara mer färgrikt.

Jag känner gåvan.
Att den är här nu.
För att förvaltas.