Liten berättelse om vargen
Om jag vore varg skulle jag bosätta mig i Värmlands milsvida skogar, vandra mitt revir bland blåbärsris och under granars gröna vingar, djupt i barrskogens sköna tystnad skulle mina stora tassar mjukt trampa och noga undersöka, doftmarkera mina gränser för intrång av andra vargar, som inte hörde till min flock..
För vore jag en varg, skulle jag ha min flock, en tillhörighet för längesen.
Jag skulle ha min flock att sjunga med, böljande i flera olika stämmor i en oordnad körsång skulle vi mötas i ylande glädje eller för vi nyss jagat eller om något skulle oroa oss..vi skulle yla för att varna andra vargar eller för att föra varann samman. Våra brustna stämmor skulle ljuda genom skogarna i en vacker konsert och påminna människan om hennes egen bortglömda vildhet och det som aldrig går att tämja..
Den defintiva friheten..
Jag skulle rulla ihop mig med nosen inborrad i svansen i de sommarvarma skogstuvorna och under de iskalla rytande vinterstormarna..min plats är då vildmarken och det är oxå den som föder mig och mina avkommor.
Jag är bara varg och bryr mig egentligen inte om människan, fast jag stör henne.
När jag rör mig genom livet, passerar jag vägar och villasamhällen..speciellt mina vargkonkurenter som ingen flock ännu funnit..människan blir rädd för oss..de vill inte dela maten i skogen, ingen mat alls vill de dela, ingen plats vill de dela.
Men vi vargar har ingen affär som ni människor..vi jagar våran mat som finns i naturens skafferi, vare sig villebrådet finns löst i skogen eller instängt i en hage.
Vi vargar vet inte att det kallas lekplats som vi passerade under natten när någon filmade oss..vi vet inte att vi var i Märtas välordnade trädgård..eller att fåret vi tog var bonden Stenberg’s..utan vi bara passerar för vi är på väg någonstans, kanske är vi bara nyfikna, kanske bara hungriga..Vi gör inget för att reta människan, vi gör inget medvetet för att förtjäna hat..vi är bara vargar..just bara vargar, sådan vargen är.
Om jag ändå vore varg..
