…

När man är ”vanlig” – då tror jag man skriver om annat än vad jag gör. Kanske om dagen, kanske om maten, kanske om fester, kläder, smink, vikten, bilen, sporten, jobbet..osv. Så jag är nog inte ”vanlig”, inte oftast iaf Vet inte om jag är ”jätteovanlig” heller. Men för vissa är jag det säkert. Jag skriver om känslor, svåra eller underbara. Svart eller vitt..och om hjärtat som är rött. Jag skriver om kärlekens lust, om blödande längtan, stormiga vatten och avkläder mig gärna den mörkaste sorgen, men jag skriver oxå om hopp.. om att komma till insikt, utvecklas och att försöka ta nya tag och komma framåt..Och vissa sätter säkert i halsen av att läsa här, och för dem kan jag va en djup och konstig prick.

Jag har faktiskt alltid funderat över ”vanligheten”. Tänker att jag vill veta mer om den. Har aldrig hört de orden uttalas av någon annan om mig själv..bara hört tvärtom sen jag var liten. Att jag var/är annorlunda i mitt tänk, sätt och varande. Jag passade inte in varken här eller där. Det var svårt att vara liten och vara annorlunda än de i familjen, jag kunde ju inte gå någonannanstans. Jag gick tydligen inte att anpassa. Klarade heller inte uppfylla förväntningen att uppföra mig som mina äldre syskon.( Vet inte om jag passar in nu heller riktigt.) Jag har studerat ”vanligheten” på nära håll. Rätt intressant. Jag tänker på hur jag levt/lever mitt liv. Jag är i den gyllne medelåldern, om ett par tre år blir jag 50. Jag summerar livet, som så många andra ”vanliga” oxå gör haha. Och jag tror det är rätt trevligt att vara ”vanlig”. Jag inbillar mig att det är lättare. Egentligen tror jag inte det är så viktigt, vad man är. Bara att man är mänsklig, hjärtlig och empatisk, och däremellan försöker leva så man mår bra, eller göra andra glada..men att försöka hitta sig själv i vardagen och skapa däri. Leva, leka, älska och förlåta. Och våga…

När man är ”vanlig” – lämnar man nog inte ut sig. Blottar inte sitt innersta. Och man är livrädd att skilja sig från mängden. Inga känslor får synas på utsidan och det mesta skojas bort. Man uppför sig ytligt korrekt och behåller sina inre tankar för sig själv. Men tänker säkert desto mer, om både den ena och den andra. Fast det säger man inte högt. För det gör man bara inte under normala omständigheter..men det kan hända och då oftast under ilska eller med alkohol i kroppen..Då kan man få veta ett och annat, både bra och dåligt.

När man är ”ovanlig” – lämnar man ut sig. Blottlägger alla känslor till ytan och kan bli riktigt djup. Man delar gärna med sig om starka känslor och åsikter överallt. Man tänker högt om både det ena och det andra, och den ena och den andra. Och man skrämmer en hel del personer, ibland sig själv.