…”stilla hade livsgnistan dött fast livet fortsatte ändå” men envisheten överlevde, håller allting igång, den där envisa envisheten som alltid varit.
Varifrån fick jag den när jag var liten?
Jag är en tänkare, en kännare utan botten, utan tak.
Envisheten, en ersättare då det varit mörkt och trångt, då dagen fallit samman med natten och kroppen varit trött och gjort ont..då meningslösheten tagit plats och trängt undan allt som kunde vara av betydelse..då det gjort ont i mitt inre av alla försök att hämta kraft,då har jag haft nytta av min envishet!
Och envisheten som väckt medvetenheten att varje dag är en ny dag med möjlighet att börja om igen…den inre rösten som säger kanske imorgon…det svaga hoppet om imorgon.

Betraktelsen går bakåt, ser livet som passerat, minns hur skillnaden var när gnistan var där, hur annorlunda det kändes trots trasighet redan då..men hur väldigt annorlunda all vardag ändå tedde sig när det fanns framtidsdrömmar, ljusa planer och kändes spännande..

Hur många har inte de inre samtalen varit och än, ännu pågår de, envisheten som startar morgonen så det går att gå upp, längtan efter kaffet och att vara vän, matte, mamma och mormor, ljuspunkter att behövas. Inre samtal om livet som sådant, om läkningar, om disciplin, vilket märkligt ord förresten, enligt Wikipedia står det bl a såhär: Disciplin kan vidare beteckna en personlig egenskap. En disciplinerad person uppfyller sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt. Denna egenskap betraktas av många som en eftertraktansvärd dygd.

En ny dag med nya uttryckssätt kan få känslan att ljusna..den molande värken kan släppa en stund och lämna mitt inre ifred..Att fånga stunden, då har jag fångat ögonblicket och fått uppleva. Har en tacksamhet över detta, att jag kan vara fri just då från det som värker där inne..det är skönt när alla frågor är tysta och kroppen slappnat av från smärtor som inte syns men känns..det är skönt när solen lyser och jag kan stanna sorgfågeln en stund genom orden eller penseln, eller kramen som bevingat friheten att komma fram..envisheten följer mig som skuggan, ännu.

♦