Det är ju så lätt att tänka å tycka åt en annan människa, det sker dagligdags..du gör det, jag gör det..”såhär ska du göra” ..eller kan du sjunga ” var nöjd med allt som livet ger” av farsan Baloo i djungelboken..som betraktare utifrån ses allt ur en annan synvinkel, nämligen vår egen. Det kan vara välment och jättebra med objektivitet, men är det vad resultatet verkligen blir, speciellt ifall den berörda inte bett om ett råd själv.  Att bara vara lyssnare, vän eller medmänniska är ett verkligt konstnärsskap som vi alla missar genom livets möten. Någon som redan bär skuld kan istället känna att mer börda läggs på ett redan trött sinne. Kan vi någonsin bli fullärda i empati å hjälpsamhet? Kanske mycket lättare att döma och tycka en massa bakom ryggen..men den sanningen gör väl ingen glad. Skönast måste få va att prata fritt ur det egna hjärtat, utan tillägg, inlägg eller utlägg. Ska det va så svårt egentligen att unna någon att vara sig själv, för det är ju precis vad det handlar om..att våga å få lov att prata ur djupet av sig själv och att som mottagare våga å i sanning vilja lyssna på den riktiga känslan..Där har vi det, att få vara sig själv.  

Kanske hjälper vi inte med våra råd, kanske vi stjälper..kanske skadar vi mer än vad vi någonsin ser..kanske vi glömmer, att vi egentligen dömer en människa med ord bak hennes rygg..

♦