©ingridvedenbrant

Likt nattfjärilen som berusas av kaprifolens starka doft i skymningen, lät jag mig berusas av dig. Fullständigt ge mig hän i känslan att längta för kärleks skull. Jag portade förstånd och slängde förnuftets bok och sprang mot den skönaste av sköna drömmar. Heta stötar genom kroppen, åtrå som kärleksvingars mjuka smekning tillät jag mig.

Jag tillät mig allt.

Först var det vi tillsammans. Vi flög högt, vi dök djärvt, vi levde. Hela jag levde. Hela du levde. Vi tillät allt. Men dina rädslor kom ikapp och bankade på dörren allt hårdare, jag ville inte släppa in, de finns ingen plats i ett älskande hjärta. Jag höll emot så länge jag kunde tills jag föll, föll handlöst för dig ner i sorgens och själens mörka nätter. Inte mycket ordning var det på mig då, inte ens du visste hur illa allt var..jag hade dödens kalla hand på min axel.

Och jag tillät mig allt.

Djupt är ärret i mitt hjärta, dock slår det som ett envist hjärta gör. Sårande steg sanningen fram i ljus skepnad och sa: Vakna Ingrid…

Hur kunde allt detta hända att jag så fullständigt gav upp allt och bara ville vara med dig, inget annat var viktigt då, så skrämmande starkt älskade jag dig..hur kunde allt hända?

Jag kan inte förlora det jag aldrig haft

bara minnas vad jag upplevt

•