When you are here
with me
with valium poets all ears
floating on clouds

We wait
for whatever comes around

It’s so perfectly quiet and I’m
and I’m gonna stay
on a diet of water and love
while life goes on

…”stilla hade livsgnistan dött fast livet fortsatte ändå” men envisheten överlevde, håller allting igång, den där envisa envisheten som alltid varit.
Varifrån fick jag den när jag var liten?
Jag är en tänkare, en kännare utan botten, utan tak.
Envisheten, en ersättare då det varit mörkt och trångt, då dagen fallit samman med natten och kroppen varit trött och gjort ont..då meningslösheten tagit plats och trängt undan allt som kunde vara av betydelse..då det gjort ont i mitt inre av alla försök att hämta kraft,då har jag haft nytta av min envishet!
Och envisheten som väckt medvetenheten att varje dag är en ny dag med möjlighet att börja om igen…den inre rösten som säger kanske imorgon…det svaga hoppet om imorgon.

Betraktelsen går bakåt, ser livet som passerat, minns hur skillnaden var när gnistan var där, hur annorlunda det kändes trots trasighet redan då..men hur väldigt annorlunda all vardag ändå tedde sig när det fanns framtidsdrömmar, ljusa planer och kändes spännande..

Hur många har inte de inre samtalen varit och än, ännu pågår de, envisheten som startar morgonen så det går att gå upp, längtan efter kaffet och att vara vän, matte, mamma och mormor, ljuspunkter att behövas. Inre samtal om livet som sådant, om läkningar, om disciplin, vilket märkligt ord förresten, enligt Wikipedia står det bl a såhär: Disciplin kan vidare beteckna en personlig egenskap. En disciplinerad person uppfyller sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt. Denna egenskap betraktas av många som en eftertraktansvärd dygd.

En ny dag med nya uttryckssätt kan få känslan att ljusna..den molande värken kan släppa en stund och lämna mitt inre ifred..Att fånga stunden, då har jag fångat ögonblicket och fått uppleva. Har en tacksamhet över detta, att jag kan vara fri just då från det som värker där inne..det är skönt när alla frågor är tysta och kroppen slappnat av från smärtor som inte syns men känns..det är skönt när solen lyser och jag kan stanna sorgfågeln en stund genom orden eller penseln, eller kramen som bevingat friheten att komma fram..envisheten följer mig som skuggan, ännu.

♦

Det är ju så lätt att tänka å tycka åt en annan människa, det sker dagligdags..du gör det, jag gör det..”såhär ska du göra” ..eller kan du sjunga ” var nöjd med allt som livet ger” av farsan Baloo i djungelboken..som betraktare utifrån ses allt ur en annan synvinkel, nämligen vår egen. Det kan vara välment och jättebra med objektivitet, men är det vad resultatet verkligen blir, speciellt ifall den berörda inte bett om ett råd själv.  Att bara vara lyssnare, vän eller medmänniska är ett verkligt konstnärsskap som vi alla missar genom livets möten. Någon som redan bär skuld kan istället känna att mer börda läggs på ett redan trött sinne. Kan vi någonsin bli fullärda i empati å hjälpsamhet? Kanske mycket lättare att döma och tycka en massa bakom ryggen..men den sanningen gör väl ingen glad. Skönast måste få va att prata fritt ur det egna hjärtat, utan tillägg, inlägg eller utlägg. Ska det va så svårt egentligen att unna någon att vara sig själv, för det är ju precis vad det handlar om..att våga å få lov att prata ur djupet av sig själv och att som mottagare våga å i sanning vilja lyssna på den riktiga känslan..Där har vi det, att få vara sig själv.  

Kanske hjälper vi inte med våra råd, kanske vi stjälper..kanske skadar vi mer än vad vi någonsin ser..kanske vi glömmer, att vi egentligen dömer en människa med ord bak hennes rygg..

♦