Är ju i skrivartagen..ja inte så mkt här på min och döttrarnas blogg..utan håller på att sätta samman berättelse,tanke och dikt till en samling,en helhet..Vartefter jag går igenom allt material,dyker det upp känslor som tar mig tillbaka i tiden.

Som detta från dec-95 :

Det är ingen ordning alls – i huvudet på 31-åringen…

tät,fuktig dimma - kring mig

oroligt,otroligt,otroget – inom mig

bedrar jag mig själv

får ingen ordning – luddigt,suddigt

ser inte klart för all hinna av solk

såriga kanter,oskarpa konturer – som en otvättad ruta,full av frost

därute är allt rent – kommer inte ut

˜

Revisorn står i dörren och vill se

jag vill inte visa allt

men som man sår får man skörda

och jag är sådden,grodden,växten – inget eller ingen kan tillföra mig näring

om jag beslutat mig för att vissna

˜

Jag är fröet,fortsättningen,framtiden

vill ut ur dimman

vill reda ut

klara ut

och somna trygg

˜

Vakna – med rötter i marken

med lugnet i magen

med rena fickor och mjuka tankar

och sluta plågas,sluta frågas

om allt det onda

˜

Vakna – fri från sorgens boja

och slippa sakna

den kärlek jag aldrig fick

vakna – med ett hjärta

utan smärta

˜

Skrämmande,hämmande att dra tungt lass

slutar inte väga 

fast vågen gått sönder

˜

Vill kasta rocken 

av tungsinne och mörker

vill ut ur återvändsgränden – gå mot röd gubbe

hitta ut till en evig sommar.

©Ingrid Vedenbrant

 ♥  När jag glömmer hur det är att bara vara - då egot går in och styr mina tankar,kan rädslor få näring och växa till berg av oro och sorg,förtvivlan och vanmakt..När jag glömmer att bara andas - förlorar jag min energi och dräneras snabbt på den goda kraften.

Samtidigt är jag bara människa här på jorden – med kropp,ande och själ – men ändå en liten människa som vandrar bland erfarenheter och insikter..Och ibland gör jag ”fel” och ibland gör jag ”rätt”..och livet gör ont och livet gör gott..det går upp,det går ner och ibland alldeles stilla.

Så att bara vara blir en konst,en träning,men träning ger färdighet..Och vad kan hjälpa mig eller dig,bättre än naturen. Den är verkligen och kan visa oss vägen hem – bort från tankarnas fängelse. Människan har glömt det som stenar,träd,mossor och djur hela tiden minns – hur man bara är…… här och nu. ♥