Det tar tid att förstå och hela sig själv..det går i intervaller och olika processer.. redskap kommer genom möten med andra människor,upplevelser,upprepningar,insikter eller olika terapier,genom naturen,böcker eller via kärleken..och kanske allt blandat tillsammans eller genom helt andra sätt..Ja genom att vara i livet helt enkelt..Och i ens eget hjärta finns många kloka svar som visar vägen för att hämta tillbaks sig själv och det man förlorat,men också vunnit av erfarenheter och känslor..och även det minsta lilla steg är värdefullt..små steg.

Att vara snäll mot sig själv,förlåtande, är ett stort läkande..inte alltid så lätt..men befriande från skuld eller ångest..även om det ibland bara är för stunden,och man sedan kan glömma bort det ett tag..Tålamod är en dygd,sägs det,och visst finns det sanning i de orden..man kan vara sin egen bödel och det skapar många beteenden och val som att straffa sig själv..Människan är bra på det tyvärr eftersom vi har den fria viljan,på gott och ont..Men visst är det skönt när man inser sig vara kapten över sin egen båt,att man kan styra färdriktningen själv och i vilken hastighet och vilka passagerare man vill ta med..och det är ju en ständig resa på de sju haven med nya beslut om vilken hamn man går in i eller passerar..och dagar kommer då man inte ser klart pågrund av dimman..stormar vänder in och ut..vindar som mojnar..master som ryker..ankare som kastas ut och får en att vilja stanna till,längre eller kortare stunder..och ibland styr man fullständigt vilse och det kan ta tid att inse både karta och kompass som förlorade..då både kaos och rädslor styr istället..vid dessa tillfällen  kan det vara bra att känna att åtminstonde viljan eller önskan att läkas som det viktigaste..trots panik ombord på skeppet..

Så vad är rätt eller fel..vem har de svaren universellt? Och hur lång tid ska det få ta..jag har inte heller de svaren och det jag skriver om är endast mina ord att beskriva en läkningsprocess..kanske blir man heller aldrig färdig då livet ju hela tiden rör på sig på ett eller annat sätt..även då man tror sig sitta fast..

Ja skeppet kan ju sjunka..trots allt..kanske finns det livräddningsbåt och flytväst..kanske inte..ibland räcker det kanske med att kunna simma eller att räddas,när man inte ser vad som är upp eller ner..för ingen människa är den andre lik och det som är rätt för mig kanske inte är det för dig..

Hur lång tid det tar att helas beror på många olika faktorer också med respekt för vad en människa bär med sig..bra plattform,skyddsnät,inställning..hur djupa såren är eller om det endast är rispor i själen..ingen kan döma när vi inte har en aning vad människor bär på..men ändå gör vi ju det..ibland kan man inte bara resa sig upp och borsta av sig för att skynda vidare genom livet..risken är man faller igen..så små steg behöver inte vara fel eller betyda feghet..men de vi möter under tiden som får oss att våga dela och älska..är viktiga nycklar..och att bli varsamt hanterad är mer läkande än något annat..men man får inte glömma att ge själv både till andra och sig själv,hur smärtorna än ter sig..eller vad man än bär på..att mötas som människor,med fel och brister,ingen är fullkomlig..såren kan förbli oläkta genom destruktiva relationer och livsmönster..Och man väljer att leva ensam.

Ibland räcker det man kan skymta ett litet ljus där borta vid horisonten och tar det till hjärtat..bevara det ömt..bevara dig själv ömt på din resa i läkningens land..