Vad är då meningen med att jag berättar här på bloggen,berättar i etapper om mitt liv?

- Jag vill inte bära på allt ensam,åren går,såren försvinner inte…utan jag lär mig bära dem på ett annat sätt bara….lite av smärtan bleknar varje gång jag delar med mig…framförallt varje gång jag får säga mitt,göra min röst hörd utan att bli tystad.Eller ”ändrad”…rättad…

Det är tillräckligt hårt att bära skulden ensam!!! Så bloggen är ett fantastiskt redskap.Många människor överlever nog tack vare den,fungerar som en ventil…dessutom når jag många människor som känner igen sig…man är ju aldrig ensam om att bära sår i hjärta och själ. Allt går ju tyvärr inte att reda upp med de berörda,även om det vore det bästa… Hur sant det än är man upplevt,så finns förövarna där och trycker på locket igen…vill tysta en från att berätta sanningen,som då istället skulle skada dem…Ja det är märkligt att hela livet bära på andras ansvar,det borde räcka med sitt eget.

Vi träffar på människor under livets gång som blir våra guru’s…och vi får en del ofrivilliga…och blir det själva emellanåt.Vi blir medmänniskor åt varandra!!! Men såren och minnena bär man själv,alltid,alltid.Klart att de bleknar,men de ändrar även form och skepnad.Allt går inte trolla bort…vi försöker alla finna våra olika sätt att överleva eller leva på. Och sätten är väldigt olika…

Ibland när det värker till extra i bröstet,känner jag att det måste ut snabbt,kan jag då skriva ner alla känslor är det ju bra med bloggen…För mig känns det lite som att ”duscha”….känner mig både lättare och renare efteråt. Att få uttrycka sig är viktigt. Livet kan sedan rulla på igen…

Jag har dessutom hållt mig undan allt för mycket och inte tagit plats…försöker nu finna min roll i familjens sammanhang,men den är ju inte förändrad egentligen,antagligen ska jag fortfarande bära rollen som det svarta fåret! Och alla verkar nöjda med den fördelningen,eller tänker de inte ens på detta,utan det kan vara mitt dilemma att bära sanningen ensam…ingen inser kanske att jag aldrig kommer ge upp…på något sätt kommer jag alltid protestera…så länge jag andas…Och det är märkligt hur många gånger detta nästan tagit livet av mig på olika sätt,frivilligt eller ofrivilligt. Dessutom var jag i ungdomen väldigt destruktiv och rebellisk…men nu har livet lärt mig mera diplomati och ödmjukhet,både inför mig själv och även inför människor som skadar andra…Man kan inte rusa på längre och kräva att människor ska erkänna…jag har helt enkelt fått ett annat synsätt…mitt svärd finns där jämte mig,jag behöver inte hugga längre,men sanningens svärd bär jag alltid med mig…fast det hemska är att jag egentligen inte alls vill förhandla med just det ämnet…men ska jag vara i släkten igen,måste jag överväga varje liten mening…det känns mycket kluvet inuti mig……………………..

……..Jag vill vara med nu,samtidigt fattar jag inte hur jag ska klara mer lojalitet på fel vis….jag vet att jag gör alla en tjänst,utom mig själv….men det är strängt att kriga oxå,orkar inte….samtidigt vill jag inte ”ljuga” för andras skull…Balans???

”Vart har du varit i alla år?” 

”Varför kom du inte på våra kalas,betydde vi inget?”

”Vad jobbar du med?”

”Vad har det blivit av dig?”

Hur sjuk jag blivit,vet bara ett fåtal…och det är ingen släkting som har vetskap…inte ens de som är delaktiga…den riktiga sanningen intresserar inte många…och det är väl okej,för jag vill inte att alla ska klappa på mig och tycka jag är en stackare…men de val jag gjorde i ungdomen,kan jag inte ändra idag,utan får leva med konsekvenser…Men de valen gjorde jag i svår förtvivlan och i stor trasighet……MEN JAG VILL INTE LJUGA……jävlar…

Pratar jag rakt ut från hjärtat,startar kriget om…och jag kommer aldrig vinna det!!! Nu är balansgången där,ska finna vågen jag kan surfa på….Försöker förlåta mig själv för allt jag KRÄVT och KRÄVER av mig själv. Försöker finna jämnvikten inom mig…Men ibland gör det så förbannat ont allting…Eller hur?

Min äldsta dotter säger till mig: ”Det du varit med om är ju sant,det är verkligheten”…vidare säger hon ”man kan förneka för att rena sitt samvete,och slippa se vad som hänt”…

Hon har ju sett sin mamma,mig,i många faser av livet…Jag är glad att hon stått ut med mig då jag varit som trasigast och mörkast. Eller hade hon något val?  På många sätt drabbas ändå ens barn…Hon har ju känt av att jag varit familjens svarta får. Även blickar har riktats på henne från släkten.

Jag finns för mina döttrar.De har fått dela min uppväxt på många olika sätt,tyvärr både på ont och gott. Men liksom mig har de ju hamnat utanför släkten…För i släkten har vi inte upplevt att blod är tjockare än vatten…Men i vår lilla familj är kärleken tjockare än blod.

Inatt värker sorgen…den är tung…jag måste bära den ensam. Men lite utav den kan jag dela med mig här…Vilken välsignelse att vi har vår blogg,så jag kan skriva!!!

Det gör ont…hjärtat droppar igen…jag försöker stoppa och laga…men det sipprar igenom.

Minnena gör så ont, de är extra tunga just nu…Jag har ju försökt göra mig av med dem. Jag vill inte vara offer eller besvärlig…men jag går nästan itu av att bära ansvaret ensam. Vet ni hur det är att bära någon annans ansvar för att lojaliteten är kletig och knepig?

Det vet jag…

Jag håller ansvarstagarna bakom ryggen, för att inte skada  eller plåga eller göra någon arg eller illamående…Är jag dum??? Ja det kan ju se ut så,när man inget annat vet om hela situationen…Sanningen är en annan, jag har verkligen kämpat,nästan hela mitt vuxna liv,för att få upprättelse och omfördelning…Jag fick ingen positiv respons utan kontentan blev att min akt istället hemligstämplades totalt.

Dum,besvärlig och jobbig är ”finare” ord för vad min kamp kallats genom åren. Allt jag upplevt har varit ”påhittat”. Har jag inte gjort släkten tillräckligt ”trött” på alla mina illasinnade påståenden? Jag mår inte väl,min hälsa tar stryk.

Det kan vara svårt för utomstående att ana vad plågsamt det är att bära på det som inte tillhör enbart ens eget bagage…det kan oxå vara lätt att tycka att det bara är att släppa tyngden och gå med rak rygg…att lojalitet i detta fallet inte borde existera…att det bara är att säga sanningen till de som vill höra den och även till de som inte vill höra den.

Jag gjorde det…sa sanningen och frystes ut…totalt. Ändå gav jag inte upp,pratade för min rätt i många år…men allt mer växte istället klyftan och ensamheten och isoleringen blev ett faktum.

Tack,för att mina vänner ALDRIG slutat tro på mig…att de sett och ser mina känslor som är sorgsna och förtvivlade än i denna dag…

Nu när jag kommit fram ur min isolering,händer det att någon undrar vad jag gör och vem jag är…Och var har jag varit alla dessa år och varför har jag inte brytt mig om någon av dem? ………..Usch,det gör ont i mig…jag blir illamående och vill säga sanningen…få är starka att höra den…hur vet jag vilka som kommer vilja förgöra mig om de får min version? Vad gör de av min sanning? Jag blir så utelämnad igen…om jag säger allt,så kommer jag att skada andra…Men samtidigt tär detta att tiga,det tär på mig. Jag blir oxå betraktad som hemlighetsfull och konstig…Mitt hjärta bär sorg…sorg över att detta aldrig verkar få ett slut. Vem bryr sig om min sanning? Kanske har de inte ens anat vilka hundar som är begravda i fridens perfekta park…I idyllen bor trollen…men ingen kanske vill se? Det kan vara försent för släkten att ändra uppfattning?

Detta är svårt…jag vill inte hänga någon längre,tiden har fått mig att bearbeta även det som inte är mitt så gott jag kan…och såren har läkt till viss del,men allt går inte över eftersom spåren är djupa,även om jag mognat och vuxit upp…men jag vill inte behöva ljuga samtidigt om mitt liv,för att min akt fortfarande ligger gömd…det blir för magstarkt att först få all beskyllan att jag ”hittat” på min uppväxt och sedan bära vetskapen ensam och dessutom ska jag ljuga för att hålla förövarna bakom ryggen…Alltså jag har blivit sjuk av detta…Det finns diagnoser i mina journaler……….” – ja hon kallas väl tokig eller nåt….?”

Men nej…faktiskt är mina diagnoser på det fysiska planet…Men de bottnar till största del i de trauman som förekommit,det är jag och läkarna eniga om. Och mina vänner anser det oxå. Och de är ju psykiska sår såklart…så visst finns det både psykiska och fysiska bekymmer…men än har ingen läkare dumförklarat mig eller sagt att jag lider av sinnesförvirring…Det är vissa i släkten som diagnostiserat mig genom åren med diverse uttryck isåfall…Sorgligt nog. Och stämplar verkar svåra att tvätta bort…Vem orkar engagera sig? Om min roll ska tonas ner,kommer ljuset att lysa med automatik på andra. Det kommer aldrig ske…tiden har visat mig detta…Jag vill bara inte må så här…kommer detta sluta utan att jag måste dra mig undan igen??? Varför ska inte jag få ha en släkt?

Smärtan i bröstet gör sig påmind om den sorg och förlust som detta är och varit…Att bli förnekad och utfryst…Det är inte hälsosamt att leva med dessa känslor även om det sker i exil…Jag är ingen kall människa med pansarplåt, jag är känslig och sårbar trots yttre skyddsdräkt,som tar illa vid mig och gråter över denna behandling.

Varför är jag så lojal ännu???