Har lust att skriva om detta ämne,där åsikter om vad som är våld verkligen går isär…Jag vill ta upp det absolut mest förnekade och förträngda,de psykiska övergreppen,det psykiska våldet.Kvinnor blir ofta utsatta i hemmet, männen däremot ute på gatan…Men naturligtsvis förekommer även fall där kvinnan är förövare…eller ännu värre,sin egen förtryckare.Både män och kvinnor kan göra sig skyldiga till våldsdåd. Både män och kvinnor kan utöva psykiskt våld. I de fall om våld i parrelationen som polisen får veta är största delen av förövarna män.Upp emot 90% är män enligt undersökningar.

Att utöva våld i parrelationen är övervägt beteende. De personer som utövar våld väljer tidpunkt, plats och tillvägagångssätt. Vid våld är det fråga om maktutövande och kontroll av något slag, som är till hjälp då man försöker få den andra människan att agera enligt den egna viljan. Den som utövar våld kan känna att han är i en sämre och sårbar ställning, varvid han försöker återta kontrollen åt sig själv. Våldet ger upphov till fruktan och risk i familjen, vilket leder till att känslan av att förtroende och trygghet går förlorad.Man sviker sin familj.

Ser förövaren detta beteende själv?

Svaret är oftast nej…med speciell förnekelse riktat i det psykiska våldet…eftersom många tror att våld enbart innebär slag och misshandel…Men att ord kan sätta sig fast och skada i själen eller att ord kan vara oerhört skrämmande eller att bli utkastad vilket är en svår kränkning i en persons integritet,just denna formen av våld kan tyvärr lätt förnekas av förövaren.Ord står mot ord…eftersom det psykiska våldet oftast är ”osynligt”,men med förödande konsekvenser för den utsatta…Att som förövare då förneka denna slag av våld,är att återigen,en gång till upprepa våldet…gång på gång,så länge förnekelsen pågår…offret känner sig kränkt och har svårt att gå vidare i sin vardag.

Psykiskt våld är alla sätt att hota,skrämma,förödmjuka,kontrollera,kränka,få partnern att känna sig mindervärdig och rädd där det inte direkt används fysiskt våld.

Vem är det då som utövar detta psykiska våld? Vad är det för en slags människa?

Allt våld är problematiskt…och ruskigt nog är det ett vanligt mänskligt fenomen,vad vi än vill tycka om det…men det föder skador som blir djupgående.Sannolikt är de allra flesta människor kapabla att utföra något slags våld,lättast i situationer av vanmakt.Även om det skulle förekomma psykiskt våld som engångsföreteelse,är det av allvarlig art.

Men naturligtsvis kan det röra sig om en psykiskt störd person oxå,även om ”den mest vanlige,snälle och tyste” kan vara den som skadar psykiskt,och tyvärr ibland med påtryckning från annan person,våldet är då i dubbel bemärkelse,då det finns två sk huvudmän,men en av dem har större makt. Dessutom kan du omöjligt ”se” på en person om den är kapabel till någon form av våldsutövande…Det kan vara den man minst anar,tyvärr. Även den som utövat våld kan säga ”men det där är väl inte våld” och faktiskt märkligt nog inte ha en aning om vad gränserna går för vad som är vad…Vilket för mig känns väldigt otäckt över att det faktiskt förekommer mycket dolt våld,den känns svår att komma åt.

Vad är då biverkningarna,följderna efter att ha blivit utsatt för våld?

Här är olika stress symptom:

*svårt att somna *trötthet och utbrändhet *lätt för att falla i tårar *nervös *lättirriterad *extra känslig för ljud och ljus *försämrat minne * koncentrationsövningar *spänningar *andnöd *deprimerad *självbestraffande tendenser *hjärtklappning *ångest *magsmärtor *matsmältningsproblem *problem med tillit *svårt att gå vidare.

Att blivit utsatt för psykiskt våld föder depressioner…som att tappa lusten inför saker,tappa lusten inför livet,självkänslan blir mycket låg och självförtroendet blir sämre,negativa känslor kring det egna värdet förstärks,oro över småsaker kan bli stora hinder,aptitförändringar,viktnedgång eller att öka kilona,det blir jobbigt att ta beslut. Personen kan upplevas utåt som leende och glad,men innerst inne pågår en kaos av känslor som bottnar i det psykiska våldet och känslan av att inget vara värd förökar sig i katastrofal takt.Värdigheten är kränkt och depressionen är en följd av sorgen över att ha förlorat sig själv.En depression är ett mycket,mycket djupt sår i ”självet” och balanserar mellan kropp,ande och själ.

Det blir en lång väg att ”hitta hem” i sig själv igen med hjälp av olika proffessionella ”redskap” och kärleksfullhet…de djupa såren behöver omsorg och stora mjuka hjärtan att falla på….