Vad är då meningen med att jag berättar här på bloggen,berättar i etapper om mitt liv?

- Jag vill inte bära på allt ensam,åren går,såren försvinner inte…utan jag lär mig bära dem på ett annat sätt bara….lite av smärtan bleknar varje gång jag delar med mig…framförallt varje gång jag får säga mitt,göra min röst hörd utan att bli tystad.Eller ”ändrad”…rättad…

Det är tillräckligt hårt att bära skulden ensam!!! Så bloggen är ett fantastiskt redskap.Många människor överlever nog tack vare den,fungerar som en ventil…dessutom når jag många människor som känner igen sig…man är ju aldrig ensam om att bära sår i hjärta och själ. Allt går ju tyvärr inte att reda upp med de berörda,även om det vore det bästa… Hur sant det än är man upplevt,så finns förövarna där och trycker på locket igen…vill tysta en från att berätta sanningen,som då istället skulle skada dem…Ja det är märkligt att hela livet bära på andras ansvar,det borde räcka med sitt eget.

Vi träffar på människor under livets gång som blir våra guru’s…och vi får en del ofrivilliga…och blir det själva emellanåt.Vi blir medmänniskor åt varandra!!! Men såren och minnena bär man själv,alltid,alltid.Klart att de bleknar,men de ändrar även form och skepnad.Allt går inte trolla bort…vi försöker alla finna våra olika sätt att överleva eller leva på. Och sätten är väldigt olika…

Ibland när det värker till extra i bröstet,känner jag att det måste ut snabbt,kan jag då skriva ner alla känslor är det ju bra med bloggen…För mig känns det lite som att ”duscha”….känner mig både lättare och renare efteråt. Att få uttrycka sig är viktigt. Livet kan sedan rulla på igen…

Jag har dessutom hållt mig undan allt för mycket och inte tagit plats…försöker nu finna min roll i familjens sammanhang,men den är ju inte förändrad egentligen,antagligen ska jag fortfarande bära rollen som det svarta fåret! Och alla verkar nöjda med den fördelningen,eller tänker de inte ens på detta,utan det kan vara mitt dilemma att bära sanningen ensam…ingen inser kanske att jag aldrig kommer ge upp…på något sätt kommer jag alltid protestera…så länge jag andas…Och det är märkligt hur många gånger detta nästan tagit livet av mig på olika sätt,frivilligt eller ofrivilligt. Dessutom var jag i ungdomen väldigt destruktiv och rebellisk…men nu har livet lärt mig mera diplomati och ödmjukhet,både inför mig själv och även inför människor som skadar andra…Man kan inte rusa på längre och kräva att människor ska erkänna…jag har helt enkelt fått ett annat synsätt…mitt svärd finns där jämte mig,jag behöver inte hugga längre,men sanningens svärd bär jag alltid med mig…fast det hemska är att jag egentligen inte alls vill förhandla med just det ämnet…men ska jag vara i släkten igen,måste jag överväga varje liten mening…det känns mycket kluvet inuti mig……………………..

……..Jag vill vara med nu,samtidigt fattar jag inte hur jag ska klara mer lojalitet på fel vis….jag vet att jag gör alla en tjänst,utom mig själv….men det är strängt att kriga oxå,orkar inte….samtidigt vill jag inte ”ljuga” för andras skull…Balans???

”Vart har du varit i alla år?” 

”Varför kom du inte på våra kalas,betydde vi inget?”

”Vad jobbar du med?”

”Vad har det blivit av dig?”

Hur sjuk jag blivit,vet bara ett fåtal…och det är ingen släkting som har vetskap…inte ens de som är delaktiga…den riktiga sanningen intresserar inte många…och det är väl okej,för jag vill inte att alla ska klappa på mig och tycka jag är en stackare…men de val jag gjorde i ungdomen,kan jag inte ändra idag,utan får leva med konsekvenser…Men de valen gjorde jag i svår förtvivlan och i stor trasighet……MEN JAG VILL INTE LJUGA……jävlar…

Pratar jag rakt ut från hjärtat,startar kriget om…och jag kommer aldrig vinna det!!! Nu är balansgången där,ska finna vågen jag kan surfa på….Försöker förlåta mig själv för allt jag KRÄVT och KRÄVER av mig själv. Försöker finna jämnvikten inom mig…Men ibland gör det så förbannat ont allting…Eller hur?