Så många år av mitt vuxna liv har jag hållt mig undan,inte synts,inte hörts…Det är en förlust,kan ni förstå det? Jag har inte fått ta plats,bara finnas,men inte höras…Ingen av er har lyssnat,ingen har undrat vem jag egentligen är…Och vi ska heller inte förglömma att just mig har det verkligen spekulerats omkring…Alltid bakom min rygg…Trots detta är jag någons syskon,kusin,faster,moster,ja en människa faktiskt!!! Av kött och blod…Precis som ni.Precis som ni.

Jag har en historia.Ingen av er vill veta den,ingen vill höra den,ingen frågar mig…Finns jag inte?

För många år sen,bråkade jag jämt,ville reda ut och reda upp.Det ni ville var att jag skulle vara som alla de andra och kunna umgås normalt,men så hade det ju  aldrig varit.Aldrig någonsin.Så när jag blev äldre och mer medveten,ville jag först reda ut och fördela ansvaret,för att sedan kunna slappna av och kunna umgås och få en behållning av det.Ensam fick jag bära allt på mina axlar.Detta var inte rättvist.Hur skulle jag kunna vara nöjd med det?Men ingen ville dela min börda. Utan ni sa: ”När ska hon bli normal?”  Men vad visste jag om normal? Ni sa alltid jag var onormal…Det ordet satt liksom som en stor skylt fastklistrad på mig.Jag var ung och full av kraft att få upprättelse.Jag ville ha rättvisa.Jag var rebell.Jag var besvärlig.Jag var arg…ja jag var jättearg,otäckt arg,för ingen lyssnade,ingen brydde sig,ingen ville se…Det var så min ilska föddes från början,för att jag skrattades åt,tystades och nonchalerades.Jag var jobbig och tjatig och ingen att höra på.Det klagades bakom min rygg,tisslades och tasslades.Och ju mer ni höll emot,ju ilsknare blev jag.Till sist höll jag mig allt mer undan,ville inte vara med,förstod inte vitsen…Då sa alla: ”Se hon vill aldrig komma ändå,vi passar inte henne.”  Jag grät mycket och ofta,men jag visade mest ilskan utåt.Tårarna ville jag ha för mig själv,det gjorde så ont,besvikelsen över att aldrig få höra till,inte känna samhörigheten…det gjorde så förbannat ont att hela tiden befinna sig i utkanten,att inte få göra sin röst hörd,men kanske allra värst ändå – att inte bli betrodd.

Varför i herrans namn skulle jag ljuga om allt?Varför skulle jag ägna så många år och så mycket tid och göra mig ovän med så många av er,om jag bara hittat på alltihop?Varför skulle jag det? Borde jag inte kunnat ägnat mig åt viktigare ting än att slåss så hårt för att få berätta min sanning om det inte fanns ett viktigt budskap?……Det handlade ju om mig,mitt liv,jag var det viktiga budskapet.Jag var så naiv och la så mycket tid på att kämpa mot krafter jag aldrig rådde på.Det var krafter som redan var klara med sin uppfattning, om vem jag var.I så många,långa år la jag min bästa energi på ingenting.Tom och trött,med sanningens svärd utmed sidan,gick jag till sist undan…Åh alla dessa tårar,all denna saknad,all enorma ensamhet,all denna utstötthet tog nästan livet av mig i mitt sökande efter en plats i flocken. Det är verkligen en förlust att inte få höra till…och det är en förlust att alltid få bära skulden.Alldeles ensam.Det är tungt,det vill jag ni ska veta.

Så åren gick och det enda ni sa var: ”Håller hon på än,att hon orkar?” Jag fattar det inte heller,att jag orkade,att jag inte bara gav upp och gick tidigare.Jag slösade med mitt liv för jag längtade så ohyggligt efter ärligheten och förlåtelsen,så mina sår och skador kunde få börja sin läkning…väntade på er bekräftelse.Väntade på tillåtelse,klartecken och förståelse.Inte någonting fick jag,bara ännu mer skuld än den som redan fanns.

Ändå hade jag den,den där äckliga lojaliteten…stark och krävande,sa den sitt…som en vass kniv mot strupen,fanns den outtalade regeln där.Samtidigt som jag ville skrika och gråta,högt och öppet över hur fruktansvärt ont det gjorde att bli behandlad så obehagligt,så höll jag tyst och försvann…ville bli lämnad ifred…och inte synas.

Jag träffade andra människor,hela tiden sökte jag,sökte en familj,en tillhörighet,en plats i flocken…jag såg hur andra levde,hur andra brydde sig och de tyckte om mig…de tyckte mycket om mig…jag blev älskad djupt,jag blir fortfarande älskad djupt…Och hela tiden tänkte jag att ni skulle vetat detta,hur omtyckt jag blivit och fortfarande blir och är.Att det skulle varit från er detta flöde av kärlek skulle kommit,inte bara från andra människor.Och hur jag förundrats och fortfarande gör när jag får höra hur fantastisk människa jag är och att mitt hjärta är så stort och fullt av empati och visdom,när det enda ni alla sagt är hur onormal och jobbig jag alltid varit.Märkligt vad ord kan sitta och följa en hela livet…

Jag höll mig undan för att jag gav upp,för jag inte kunde känna ilska mer,för jag stagnerade,resignerade och var lojal…jag fick ju inget säg om vem jag var…för då var allt en lögn…så jag blev tyst och ville bli lämnad ifred.Samtidigt var det något som dog inuti,dog i mig.Och den enorma sorgen tog över mig helt.

Jag led…åh vad jag led.Min kropp var så sjuk,min själ var så sjuk,jag var så vilse att jag trodde jag var galen.Mitt hjärta slog fortfarande sina envisa slag,men jag kände hur det droppade blod,överallt var jag än gick.

Det var en förlust att vara så ensam inuti och utanpå.Dagar kom och dagar gick och åren förändrade även mitt synsätt.Tills en dag,då ingenting någonsin kunde bli galnare än så,det gick bara inte helt enkelt att få det värre – då hände någonting,då vände någonting och jag kände hur livet kom tillbaka. Det var sannerligen en magisk stund,kanske det är så ett religiöst mirakel känns,jag kände frid…fridens liljor…fridens duvor…Jag kände förlåtelsen omsluta mitt trasiga hjärta…Men friden var starkast,den nästan överväldigade mig. A halleluja-moment verkligen!!!

Nu är jag tillbaka efter alla dessa år,så oerhört stark och klok,inte pågrund av universitet och högskolor utan för jag gått i livets verkligt hårda skola,livets verkliga utbildning med referenser både från riktigt mörka stunder till universums oändlighet och mina lärare har varit både änglar och djävular.Men jag har klarat mig,inte hel och oskadd,men ihopsydd med utmärkta redskap.Jag har varit på en mycket lång resa för er som undrar vart jag hållit hus……