Jag är utbildad kvinnojourskvinna, så nu kan min mobil ringa när som helst. Dygnet runt. Med en lätt omkoppling från kontoret, så kommer samtalen till mig…men givetvis är jag glad så länge det inte ringer…inte för jag är lat och vill komma undan min tur på listan, utan för jag önskar att tystnaden betyder att ingen kvinna blir utsatt för våld.

Men jag vet också att tystnaden kan ha andra förklaringar…kvinnan VÅGAR inte ringa. Eller KAN inte komma åt en telefon. Ringer en annan jour, pga en önskan att vara ANONYM. Tror att våldet ska UPPHÖRA. Det finns en mängd anledningar som kan göra att min mobil förblir tyst. Många fler än man kan ana.

Om det ringer…så ska jag lyssna, vara stöd, vara medmänniska. Om kvinnan ber om boende ska jag erbjuda det…kanske har hon också barn som givetvis är välkomna.

Det  finns många historier och öden…alla är gripande…jag är en medsyster som finns…en liten stund är jag i andra änden av telefonen…som en klippa…och med ett vänligt lugn. Det handlar om dödshot, psykisk eller fysisk misshandel, olika sexövergrepp…ja kanske allt på en gång.

Kvinnan pratar faktiskt om sitt liv, hennes integritet blottläggs och det får jag inte glömma. Hon ger mig ett förtroende. Hon behöver inte säga sitt namn om hon endast behöver ett samtal…hon får lov att vara mittpunkt, hon får lov att gråta och hon får lov att vara stenhård. Hon får helt enkelt vara som hon är…Samtalet är frivilligt. Allt e ok!!!

Att vara kvinnojourskvinna är också frivilligt…Vi finns som stöd. Vi tvingar ingen till något.