Det är december,drygt en vecka kvar till jul…men det känns som en vårdag ute,med den där speciella doften av milda vindar,snöslask och några plusgrader. Det har hittills varit ett mkt prövande och annorlunda år,som mest gått i sorgens tecken, dock med inslag av stor glädje…så det är även kontrasternas år!
Inledningsvis lär jag känna en stark spännande människa…en sann konstnärinna och klok kvinna som snabbt kommer nära mitt hjärta…hon blir en av mina käraste väninnor och i början på januari får hon beskedet cancer, som visar sig vara av den aggressiva sorten…hela hennes liv förändras dramatiskt, och mitt i all smärta kommer en lycka över få lära känna en stor människa, det ger mig tacksamhet samlade i många underbara stunder och möten.
Min äldsta dotter föder en son i februari,det är lyckans stund verkligen och jag blir mormor till ett ljuvligt litet barn. Men lyckan blandar sig en månad senare, i mars, av chock och djup förtvivlan, då hon och bebisen kastas ut av barnets far och farfar…En handling som inte finns någon förklaring på eller någon som helst sundhet i…den för med sig djup sorg…och ilska!!! Men också stark handlingskraft. Jag hämtar upp dem och vi fyller min lilla bil så gott det går med tillhörigheter. Småningon finner vi en lägenhet och de flyttar dit…men varje dag finns jag och min yngsta dotter där för dem och ser till att hon kan skapa ett hem.
Så anländer våren sakta och det skira gräset tittar fram och ger förhoppning om en värmande sol för sinne och hjärta.
Efter båda dessa omvälvande upplevelser i början på året, är det som om något rämnar inuti mig…jag känner att galenskapens ansikte nu måste få ett slut…Livet blir tydligare, och får en annan skepnad. De vassa klyftorna smälter samman och ett stort lugn växer fram…Hjärtat får frid…
Alla år det tagit att bära de smärtande känslorna av barndom och andra trauman, planas ut…jag känner en sinnesro som aldrig tidigare infunnit sig…Det är mäktigt och jag fylls av ödmjukhet.
Jag känner verkligen att jag nu är redo att möta den familj jag en gång fått lämna för djup förtvivlans skull… ett äkta behov av saknad och tillhörighet föds fram ur den djupa sprickan årens smärta skapat. Min saknad blommar ut denna vårens tid då allt är så vackert i naturen. Det finns plötsligt ingen gräns av mättnad över alla de förträngda känslor som fått stoppas undan tidigare…
Maj månad inleds med flytt…det är tufft men går. Det är nu jag själv och min andra dotter som byter bostad till ett tyvärr mindre men billigare boende…Jag lämnar ett dåligt hus,slipper hugga ved och bråka med tråkiga hyresvärdar…vilket är en stor lättnad i sig.
Sommaren är efterlängtad och underbar, och ger näring och liv i själ och kropp. Men jag börjar ana en viss trötthet inuti. Alla upplevelser har tillfört men även tagit energi av mig. Min viljestyrka och envishet är dock starka egenskaper som ändå håller mig gående. Fast jag i ensamma stunder ibland misströstar. Jag vandrar mellan hopp och förtvivlan…jag ser min äldsta dotter kämpa med sin sorg och besvikelse över att ha blivit utslängd av den hon älskade och den förvirring det skapat. Ser hennes förvandling från ung flicka till ung mor…och hennes otroliga moderskärlek växa för sin lille son på ett varmt och moget sätt. En stor eloge till henne mitt i hennes kaos av känslor.
Som alltid,tar sommaren snabbt slut och hösten fortsätter med mer ledsamheter…väninnans cancer som stegras allt snabbare…och trots detta har hon en livsgnista utan dess like, beundransvärt…hon får strålbehandligar och mediciner, alternerar mellan hemmet och sjukhuset. Hela situationen lär mig ytterligare om att det inte går att ha kontroll över vad som ska ske och också om hur tillräckligt det är att enbart finnas. Att vara medmänniska. Att inse sin litenhet,och acceptera livets skeenden utan att behöva finna mening i allt som sker.
Bara vara…ett större konstverk än något annat!!!
Så får min far en stor hjärtinfarkt…och åter igen visar livet mig hur viktigt NUET är. Och igen ser jag att kontroll är meningslöst och enbart en illusion. Livet ger och livet tar. Men jag är med i samhörigheten och jag är i NUET och han klarar sig, tack och lov.
Min kära väninna hamnar i rullstol,hennes ben bär henne inte mer…Jag känner att ord blir tomma och överflödiga. Att liv och död är alldeles brevid varandra. Att detta året är tufft. Att det obegripliga sker hela tiden runt omkring.
Huset vi bor i får en tom lägenhet och åter igen packar vi och mitt livgivande underbara barnbarn flyttar in,naturligtsvis följer mamman med. Nu har vi ett helt hus för oss själva och en stor trädgård…
Ja kontrasternas år är snart slut…eller?
*Jag längtar efter stunder av stillhet efter all berg och dalbana*
Inuti mig själv har jag ett tempel, där finns stillheten. Endast där. Som en ständig hemlängtan vill jag dit och söka påfyllnad. Andas in och andas ut. Få stressen att lugna sig. Balansera. Reflektera. Meditera…för att klara möta livet precis just som det ÄR, varken mer eller mindre.
