~ sorgen har många ansikten,jag känner inte dem alla. Men ser…Runt omkring mig pågår sorgen,hos mig och hos andra. Men som sagt,hur vi hanterar den är så olika…vissa bär den som ett heligt kors,skyddar den väl och kan till och med gömma sig bakom den,skaffar sig kanske fördelar på olika vis. Andra vattnar med den jämt och tror något ska växa upp,vackrare och starkare,efter regn kommer solsken och meningen med livetfilosofin. Det finns de som inte orkar bära sorgen utan att bedöva sig med droger och skuld,de skyller på det sorgliga för att slippa inse sitt missbruk,som visserligen kan vara upprinnelsen från början,då den dämpades av rusets drömvärld och sorgen försvann i ett töcken och där smärtan minskade nämnvärt,men endast för stunden. Och så har vi offermentaliteten,där allt är andras fel och ”jag kan inget göra” utan nu är allt förstört och jorden går under och ”jag kan inte hjälpa om jag är dum mot dig”…”för någon annan var dum mot mig innan” typ…Sen finns det den totala förnekelsen där vi inte låtsas om något alls,utan allt är som vanligt och ju värre saker som inträffar så är det bara ännu mer som vanligt. ~ ja det dagliga affimerandet är ju ”Hej hur är det?  Jo det är bra” fast det är riktigt åt helvete och man mår så dåligt att det inte är klokt.

Så finns det sorg och SORG…olika sorter på en skala i regnbågens alla färger…ja den som går över efter ett tag,den är mer ytlig,hinner inte borra sig fast,sätter inte så djupa spår och såret läker riktigt fint OCH så tyvärr den andra SORGEN som man får lära sig leva med,på ett betydligt djupare plan. Sorg tar kraft. Riktigt djup sorg kräver sin läkning med tålamod och tiden som läkaren. Tid är ibland det enda vi har att tillgå som läkningens redskap. Tiden kan vara hemsk och skoningslös,gå plågsamt långsamt,få oss att tvivla,tappa förstånd,få dödslängtan,bli bittra,stänga våra hjärtan,leva i mörker,straffa oss själva eller andra,vältra oss i självömkan. Sorg kan också vara ett långsamt självmord där omvärlden får se på utan att kunna göra bestående ingripanden,en sorg där även omgivningen lider,ringar på vattnet. Den som bär djupgående sorg drabbar ofta sin omvärld. Om bitterheten fått fäste,kan de vi älskar fara illa av vårt beteende,då vi skadar andra genom ilska och misskötsel av oss själva. Sorgen kan spegla en människa rätt igenom och ta över fullständigt,den seglar då omkring utan hamn någonstans…till och med den fysiska kroppen blir skadad genom olika sjukdomar som resultat. För någonstans måste ju sorgen ta vägen och kroppen tar då hand om den. Det kan bli förödande konsekvenser.

Alla vill inte heller gå i samtal med psykolog eller annan terapeut. Och de som vill,får tyvärr vänta i långa köer,kanske får de en psykolog där kemin inte stämmer. Att öppna upp sitt innersta kräver ett visst mod och vi har rätt att välja vem vi gör det inför. En lyckad terapi kräver rätt känsla för den behandlare man har,så ett gott samarbete kan uppstå.

Så sorgens ansikten är många och skiftande,och hur man tar hand om den är individuellt…och vad är rätt eller fel? Kanske sorgens slöja fallit fram och skymmer sikten,så fel avgöranden tas. Kanske sorgen behöver vila och tassar ska slickas…kanske sorgen tar så mycket plats att inget annat skymtar igenom. Kanske är det en kärlekssorg som hindrar solen från att lysa…kanske har någon dött som vi älskar…

 När sorgen kommer och vill svepa med dig…sörj,låt det ha sin tid,men låt inte mörkret mästra dig fullständigt…låt inte sorgen bygga sitt bo inuti dig…andas,om så konstgjord andning,med hjälp av kära vänner eller varför inte en medmänniska…eller kanske din goa hund eller katt…eller med naturens hjälp. Men stäng inte ute livet…Stäng inte den dörren…För allt vad du gör,stäng inte ute livet!!!