©Så många år av smärta
hindrar mig
från att våga bli
älskad
igen…Jag håller mig undan
står bakom dörren
bara kikar in
genom springan
lite nyfiken, bara lite…

Tänk
att om smärtan ska få ro
måste den bytas ut
mot respekt
sedan tillit
sedan kanske modet
vågar sig fram
till en fortsättning…

Fast
inget kan börja
om inte kärlek och
nyfikenhet spirar
gror
växer…

Men godhet
kan också skrämma
då ondskans ansikte
haft olika
förklädnader
tidigare…

Vilse
i känslans land
men skymtar det tålamod
som krävs…

Väntan
kan bli lång
många nätter passera
när jag tar
mina små steg,
små
små steg…

Inget
kan skyndas
stressas
då försvinner jag
bort,
tro mig
jag känner mina spöken väl
även jag själv
har försökt
lura dem…

Själens dunkla nätter
är många
och tankarna
har skapat många
konstverk,
färgstarka…

Själens dunkla nätter
har fött en längtan
funnit en sanning
om kärleken
funnit djupet
utan slut…

Själens dunkla nätter
har också skapat
avstånd
till att kärleken
existerar
som skulle vinna
till slut
över demoner
och trasiga sår…

Förståndet
har tvivlat
alla
dygnets timmar att
det går
bli trygg
igen…

Rädslan
är så oändlig
som svindlande tunnlar
ner
i underjorden…

Så
missar jag då
fågelsången och
lekfullheten,
jag missar smeksamheten
och ömheten,
jag missar erotiken
och tvåsamheten,
skratten
och morgonkaffet,
jag missar fotmassagen
och kvällspromenaden…

Jag håller mig
gömd
lagom dold
bara lite synlig
men
alltid beredd
på flykt
likt det vilda djuret
utan
mänsklig tilltro…

Jag
vill inte vara
offer
eller martyr
Jag
vill bara hitta ut
ur dessa tunnlar…

Jag tar mig sakta
mot det ljus
jag ser
i denna becksvarta natt
hoppas att det denna gång
är vänligt
äkta
kärleksljus…