Nej, jag försökte inte romantisera berg i mitt förra inlägg.
Ett berg är ett berg.
Att bryta ett berg, är antingen en utmaning eller att ge upp och bli överväldigad av dess hårdhet och kraft.
Vad jag skrev om var min känsla som gavs till mig.
En insikt.
Och jag är tacksam för insikter.

Jag landar i känslan allt mer vartefter dagarna kommer och går.
Det är överväldigande stort att bryta i ett berg.
Vad är det jag ser -
jag ser bergskedjan..
Jag berättar i symbolik, som är en del i just mitt språk.
Att romantisera här om att det är så fantastiskt att bestiga berg för utsikten, landskapen runt omkring, att vara nära molnen, den höga luften..nej.
Jag ska inte förflytta berg.

Det finns fler insikter att hämta.
Det är ädelstenarna.
Jag har ingen aning om slutet hur det ska gå, den analysen kan jag lägga ner direkt. Svaret finns i helheten och måste levas och få kännas i mig.

Ja just det!
Nu är det dags
- att bli en vuxen flicka på egen hand.
Jag fick en push ikväll, en tankeställare.
Det var något i vinden, det var något med ljuset,
mellan skymning och mörker.
Jag mötte känslan att det är dags,
dags att bryta ännu ett berg.
Inuti finns alltid ädelstenar
- glittrande och vackra,
väntande på att få komma fram i ljuset.
Visdomens ädelstenar.

Jag har trott på kärleken.
Väntat.
Hoppats.
Längtat.
Jag har sett kärleken ur 1 perspektiv.
Vinden och ljuset,
mellan skymning och mörker
- fick mig att nå en annan bild,
så vidsträckt,
så mycket längre bort, till annan närhet,
så mycket längre bort från orons strålkastare.
Bort från det som varit snävt.
Förblindande.
Där var ett berg,
ja hur många berg har jag sett,
hur många berg har jag bestigit
under livets gång.

Jag är bergens dotter.